Kåseri

Plötsligt hördes ett ilsket surrande bakom mig…

Plötsligt hördes ett ilsket surrande bakom mig…

15.07.2017

Det finns något jag numera alltid undviker, något som alltid finns i bakhuvudet sedan det jag nu ska förtälja hände: Trampa aldrig på några hål. Speciellt inte i skogen, framförallt inte i augusti. Låt oss ta det hela från början.

Trolldalen är en plats i Kilsbergen väster om Örebro. Det är en dal belägen i en trolsk skog, som tagen ur en av John Bauers barnböcker. Gigantiska stenblock från istiden ligger utspridda i den djupa skogen, och överallt finns mossbeklädda stubbar och murkna träd. I en porlande bäck kryper svarta kräftor, och vattnet mynnar ut i flera små vattenfall. Min man och jag hade många gånger försök fånga platsens mystik, men tyckte att det var dags att prova en ny vinkel. Det fick vi snart ångra.

Vi gick över en liten bäcken och fann en otydlig stig. Jag började gå på stigen och min man gick strax efter. Plötsligt hörs ett ilsket surrande bakom mig, och jag vänder mig om. Framför min man har ett stort moln tornat upp sig – ett ilsket surrande moln. Först förstod jag inte vad det var, men sedan dök svaret upp i huvudet.

Getingar.

Hundratals getingar.

Jag tror aldrig att jag sprungit så fort. Med imponerande hastighet och vighet hoppade jag likt en gasell över tuvorna (osäkert om eventuella åskådare hade hållit med). Min man sprang åt rakt motsatt håll. Jag vågade inte titta bakom mig, utan bara sprang, sprang och sprang, medan jag hoppades att de skulle ge upp sin jakt. Jag märkte snart att surrandet hade upphört, och vände mig försiktigt om. Getingarna var borta. Var hade de tagit vägen? Och var var min man? Skogen låg i tystnad, inte ett ljud hördes. Med fasa gjorde jag insikten att getingmolnet hade följt efter min man och inte mig. Jag var den som hade klivit i boet, men det var han som fått ta smällen.

Nu sprang jag om möjligt ännu fortare tillbaka. Jag tänkte med skräck på vad som kan hända om man blir stucken av hundratals getingar. Om jag inte missminner mig, finns det folk som mött döden på det sättet. Och ve och fasa – tänk om han visade sig vara allergisk! Gode Gud, må han vara oskadd!

Jag hittade min man på andra sidan bäcken. Han hade haft hela getingmolnet efter sig och fullkomligt flugit över vattendraget. Men som tur är hade han haft heltäckande kläder som han lyckats dra ännu tätare om sig i farten. Han klarade sig med endast två getingstick, ett på halsen och ett på huvudet. Vi bestämde oss för att genast avbryta fotograferandet och åka hem, eftersom vi inte visste om han var allergisk.

Mannen klarade sig utan bestående men, och även om jag är ledsen över att det var han som fick ta smällen, tänker jag att det nog var tur att det inte var jag som blev stucken. Sedan jag var liten har jag nämligen dragits med myggallergi. Jag kunde få frenetiskt kliande myggbett, stora som tennisbollar. Vissa blev till och med svullna, ömma och blå som blåmärken. Det har blivit bättre med åren, men jag får fortfarande myggbett av imponerande dimensioner. Så tänk om det hade varit mig, som molnet följt efter…

Posted by Melody Sundberg in Kåseri, Sverige, 0 comments
Tältstrapatser i Norge: Fågelön Runde

Tältstrapatser i Norge: Fågelön Runde

08.08.2013

Jag skäms nästan att säga det. Vi har gjort ett stort misstag. Vi har varit till Runde, ett av Norges främsta paradis för fågelfotografer; en fågelö där Lunnefåglar häckar i massor. Trots detta kom vi hem med tomt minneskort. Hur är det möjligt?*

Svaret är lika enkelt som det är pinsamt. Vi… åkte till fågelön utan regnkläder. Hur kunde vi? Efter alla varningar? Efter alla varningens ord vi läst om att det “alltid” regnar på Runde?

Jag tror inte att vi tog varningarna på allvar. Ni vet, jag är ändå 25 år. Jag kan inte minnas att jag haft användning av regnkläder sedan jag som tioåring plockade daggmask i en hink. Regn är övergående i de delar av Sverige jag bott i. Övergående. Men inte på Runde. Jag ska berätta vad som hände.

Ni som hängt med sen de tidigare blogginläggen vet att det regnat sedan vi åkte mot Trollstigen. Vidare hade det regnat i Geiranger, och vi hade fått packa tältet i plaskvått skick och inte haft möjlighet att torka våra blöta kläder. Det regnade även hela vägen till Runde. Och det regnade definitivt i Runde med.

När vi anlände till Goksøyr camping språkade vi lite med campingägaren Knut. Han sade att den bästa tiden för att fotografera lunnefåglar egentligen är i juni och att han på grund av det dåliga vädret inte varit till fågelberget på ett par dagar. Han kunde inte med säkerhet säga om det överhuvudtaget fanns några lunnefåglar där just nu.

Vi började sökandet efter en någorlunda torr tältplats. Det visade sig dessvärre vara närmast omöjligt att finna. De flesta gräsmattor var helt genomdränkta och i de flesta fall fulla med vattenpölar. Tillslut hittade campingägaren en någorlunda torr fläck invid campingreceptionen. Vi satte upp det våta tältet som blev ännu våtare av det ännu pågående regnet.

Knuts ord “det er et varmt kjøkken der borte” hade satt sig i huvudet och vi gick dit för att fika. När vi kom in var där proppfullt med människor. Det var som om hela den tillfälliga befolkningen på ön bestämt sig för att värma sig i köket. Trött och blöt gjorde jag i ordning kaffet.

Det var då de kom.

Tyskarna. Fem stycken var de. De tittade lite hemlighetsfullt på varandra. Flinade lite. Alla i rummet tittade på dem. De började ta fram matvaror ur en väska och startade ugnen. De hackade och skar, stekte och fräste. Alla tittade. Tyskarna bänkade sig vid bordet. Ur ugnen togs det fram något som doftade utsökt, något ångande och knaprigt. Helstekt fisk och rykande varm potatis dukades fram på bordet. Alla tittade. Tyskarna nästan dreglade, flinade, och undvek att titta på de andra i rummet. De började äta, stönade nästan av förtjusning. Jag tittade ner på mitt blaskiga, halvljumma pulverkaffe och torra ICA Basic-kakor. Vi åt upp fort och gick ut i vätan igen.

Vi ville ändå ge Lunnefåglarna en chans. Vi hade ju trots allt inte åkt till Runde helt utan regnkläder. Jag hade ju min förbaskade gigantiska regnponcho och dessutom ett paraply. Paraplyet är för övrigt en egen historia. Jag hade, flera år tidigare, köpt det i regnens huvudstad London. I många år hade det överlevt det svenska vädret. Men efter fem minuter på Runde blåste det sönder och vi var dyngsura redan innan vi ens börjat stigningen uppför fågelfjället. Lunnefåglarna fick vara. Vi lade oss tidigt och försökte somna.

Tältet var av vätan väldigt hängigt inuti, men eftersom det fanns innertält var åtminstone inte fukten på insidan. Men jag var ändå orolig. Vi hade aldrig regntestat vårt Quechua popuptält på riktigt, och nu hade det inte ens fått någon chans att torka upp efter de senaste dagarnas ihärdiga regnande. Det hade inte varit uppehåll i regnet ens för fem minuter sedan vi kom fram, och det verkade inte bli det heller.

Tillslut lyckades jag få en blund i ögonen, men vaknade snart av ett märkligt ljud. Tältet var uppsatt vid en häck, och det hade börjat storma kraftigt under natten. Vinden liksom färdades längst häcken och stötte mot tältet i full kraft. Man kunde liksom höra hur vinden närmade sig. När den nådde tältet var det med en sån kraft att hela absiden trycktes in mot själva tältet. Då blev jag verkligen orolig. Skulle vårt tält klara påfrestningarna?

Tältet klarade det. Vi klarade det. Aldrig mer ska jag underskatta ett Quechua popuptält. Det var fullständigt plaskvått på utsidan men ingenting hade gått genom innertältet. Men vi hade fått nog. Väderraporterna såg inte lovade ut framöver, och eftersom vi inte hade regnkläder skulle vi inte ens kunna ta oss upp på fågelberget. Irriterade och våta packade vi ihop tältet tidigt på morgonen – fortfarande i ösregn – checkade ut och for. Jag sa till sambon att “nu stannar vi inte förrän vi hittat en plats där det är SOL, och där väderleksrapporten lovar sol i flera dagar framåt”. Gode Gud, bad jag, må vi hitta en sådan plats. Så fick det bli.

Resan till den första soliga platsen visade sig bli fem timmar lång, men när vi slog upp tältet på Vangen camping i Otta var det med ett leende på läpparna. Sol. Varmt. Inte en regndroppe. Vi bredde ut tältet och kläderna och såg till att allt torkade. Och i receptionen hittade jag en broschyr: “Otta – Norges soligaste plats”. Vi hade kommit rätt. Och vid Otta fanns Rondane, de vackra fjällen.

* Fotnot. Detta inlägg påbörjades sommaren 2013, då resan gjordes, och avslutades sommaren 2017 efter ett långt blogguppehåll. Nu, fyra år senare, har vi varit ytterligare två gånger på Runde. Trots att vi varit överdrivet utrustade med diverse regnskydd har vi knappt behövt använda dem. Runde har blivit en Nordens favoritplats med sina fantastiska landskap och Lunnefåglar, och ön och Goksøyr camping rekommenderas varmt till alla!

Posted by Melody Sundberg in Kåseri, Norge, 0 comments
Tältstrapatser i Norge: De sju systrarna i Geiranger

Tältstrapatser i Norge: De sju systrarna i Geiranger

31.07.2013

Det bar vidare mot Geiranger, en by omringad av höga berg, och en fjord som utnämnts av UNESCO till ett av världsarven. 

Det mesta i Norge tar längre tid än förväntat. En två-timmarsresa i Sverige blir det dubbla i Norge. Anledningen är bergen, som man antingen måste ta sig runt, eller där det finns tunnel, igenom. För att spara tid bestämde vi oss för att ta färjan till Eidsdal. Dessvärre visade det sig att det bara går två färjor om dagen och vi hade missat den sista. Det var då vi fick syn på ett suspekt hus nere vid hamnen.

I huset satt en ung kille bakom kassan och såg på TV. När han fått syn på oss frågade han på engelska:

– Are ya’all going to Geiranger by the ferry, man?
– Jess, wi want tu gå tu Geiranger bai the ferry, svarade jag på utmärkt svengelska.
– All righta, man, there’s another ferry that goes every 20 minutes bout’ four kilometres in that direction, säger han och pekar ut genom fönstret. – Take that one, dude!
– Okey, tänk ju … män, sa jag.

Geirangerfjorden.

Vi följde beskrivningen och hittade mycket riktigt en annan färja, som skulle föra oss nära slutdestinationen Geiranger. Yes! Gerianger har ca. 600 000 besökare om året, och det är inte så konstigt. Byn, med de omkringliggande höga bergen och med Geirangerfjorden framför, ser nästan overklig ut, tagen som ur en saga. Fjorden är en av Norges mest besökta turistplatser och finns med på UNESCO:s världsarvslista.

Det var mycket folk på Geirangers camping, men vi fick en fin gräsplätt där vi kunde slå upp vårt tält. Medan vi delade på en burk gasol-ravioli var det roligt att titta på de andra campinggästerna som titt som tätt sprang förbi och jagade någon plastpåse som gått till väders.

 “Ahhh”, tänkte jag, mätt och belåten. “Nu befinner vi oss ju på en camping. Här ska det allt bli skönt med en rejält varm dusch så man får värma upp sig lite efter allt regnväder!” Men ack vad jag bedrog mig. När jag kom in i badrummet och hade klätt av mig, samlat kläderna i en prydlig hög och leende skulle dra igång varmvattnet, upptäckte jag en liten dosa på väggen. På den stod att läsa:10 kronor for fem minutter dusj. Betal her“. Det var då latheten slog till. Plånboken fanns i bilen på andra sidan campingplatsen. Osäkert om jag ens hade några kontanter. Jag skulle alltså vara tvungen att gå till receptionen och växla först. Palla. Hellre hoppade jag i Geirangerfjorden! Faktum kvarstod att jag såg ut som om jag hade smort in ett margarinpaket i håret. Det måste tvättas. Hur jag gjorde med resten av kroppen är en annan historia, men vad håret anbelangar begagnades följande tillvägagångssätt:

Den ädla konsten att tvätta håret på Norsk camping då du glömt plånbokseländet i bilen, eller är för snål för att betala 10 NOK / 5 minuter dusch: 

1. Klä av dig på överkroppen.
2. Ta inte av dig skorna, golvet är iskallt.
3. Böj dig framåt så långt du kan för att komma under duschen (som ibland sitter fast i väggen och inte ens går att ta ner), men akta så att inte skorna blir blöta. Man får liksom stå som en ostbåge. Fötterna på golvet långt från duschen för att skydda skorna från vätan, huvudet under vattnet. Illustration återfinns till vänster. Dra igång vattnet, börja tvätta håret.
5. Stäng av duschen några gånger emellanåt för att hämta dig från det iskalla vattnet, som känns som det kommer direkt från några gubbar vars yrkesroll är att utanför husknuten sitta och smälta det vatten som kommer direkt från närmaste glaciär.
6. Schamponera, skölj.
7. Färdig. Försök klä på dig trots att du med största sannolikhet frusit fast i ovanstående position.

När jag var färdig upptäckte jag att jag glömt ta med mig handduken. Tur att det fanns toalettpapper. Efter att ha torkat håret med sisådär 10 meter av dylik vara klädde jag på mig och gick huttrande tillbaka mot tältet.

 

Melody, iklädd regnponcho, blockerar ofrivilligt vyn för övriga turister.

När jag var färdig upptäckte jag att jag glömt ta med mig handduken. Tur att det fanns toalettpapper. Efter att ha torkat håret med sisådär 10 meter av dylik vara klädde jag på mig och gick huttrande tillbaka mot tältet. Dagen efter var det dags för den välkända färjeturen på Geirangerfjorden, en fantastisk upplevelse. Klarblått, rent vatten mellan höga bergväggar, byn försvinnandes i fjärran. Längs en av bergväggarna strömmade sju vattenfall, De sju systrarna, rakt ner i fjorden.

Men så satte det igång att regna igen och jag blev så illa tvungen att återigen dra på min tio gånger för stora regnponcho från Clas Ohlson. “Nåja”, tänkte jag, “så illa kan det väl inte vara. De flesta turister är ju rätt lustigt klädda i detta väder”. Men så märkte jag att folk började backa undan från mig, fnissa och titta lite konstigt. Anledningen till det fick jag inte veta förrän långt senare, då jag såg på fotona som sambon tagit av mig. Jag tänker inte ens lägga upp dem här. Men för att ge er en bild av min uppenbarelse, tänk er ett gigantiskt Clas Ohlson-tält, lutande över relingen på en Geiranger-färja. Men en enklare illustration kan jag åtminstone bjuda på. Men trots de vackra vyerna gnagde oron i bakhuvudet. Regnet bara fortsatte, och tältet hade inte fått torka på åtskilliga dagar. Inte vi heller. Skulle det bli bättre på fågelön Runde? Skulle vi äntligen få se Norge i solsken? Vi kunde bara hoppas. Resan bar vidare.

 

Posted by Melody Sundberg in Kåseri, Norge, 0 comments
Tältstrapatser i Norge: Trångt på Trollstigen

Tältstrapatser i Norge: Trångt på Trollstigen

30.07.2013

Resan bar vidare mot Trollstigen, en av Norges mest fotograferade platser. Och det är inte att undra på! 

Vi stannade först nedanför Trollstigen för att ta några bilder. Det hade nu regnat i några timmar men det fungerade rätt bra att fota under ett paraply. Den smala bilvägen slingrade sig med skarpa krökar upp för ett berg, och på båda sidor forsade gigantiska vattenfall.

Melody i svampformation. 

Snart började resan uppåt för den smala och krokiga vägen. Micke fick äran att köra medan jag nästan lutade ut genom bilfönstret med kameran för att inte missa något. Det var en häftig upplevelse att se den fantastiska utsikten och alla vattenfall fara förbi fönstret! Vid en av krökarna stötte vi dock på patrull, det kom nämligen en buss.

Vi längs en av Trollstigens kurvor. 

Efter lite knölande kom vi vidare, och snart var vi uppe vid utsiktspunkten. Där fick vi se en hisnande utsikt. Det småregnade hela tiden men det “dåliga” vädret var ju fotografiskt bra då vi fick både låga moln och dimma med på bilderna. Jag menar, vilken vy! De vackra vyerna var inte över bara för att vi kört upp längs Trollstigen. När man kom upp och fortsatte längs vägen fanns de vackraste landskap på båda sidor. Resan bar vidare mot Geiranger.

Posted by Melody Sundberg in Kåseri, Norge, 0 comments
Tältstrapatser i Norge: Myskoxjakt med kameran på Dovrefjell

Tältstrapatser i Norge: Myskoxjakt med kameran på Dovrefjell

29.07.2013

Norge. Landet där man äter brunost på vaffler, där fåren går lösa på vägarna och där alla ord är felstavade. Landet jag aldrig besökt. Landet vi äntligen var på väg till. 

Dovrefjell lät som ett bra första mål på vår Norgeresa. Dovrefjell, eller Dovre, är en norsk bergskedja, där det högsta berget heter Snøhetta (2286 meter). Dovre är också den enda platsen i Norge där man kan stöta på myskoxar.

Tältet packades i bilen resan började. Efter att ha kört över norska gränsen vid Charlottenberg, fortsatte resan norrut via Lillehammer. Landskapet förvandlades sakta men säkert från att vara ganska platt till att smyckas med högre och högre berg. Snart omgavs vi av blå berg med snöklädda toppar, och mellan dem, klarblå, genomskinliga fjordar med sandbotten. Ju mer norrut vi färdades, desto mer sjönk temperaturen. Inte att undra på att norrmännen tittade lite konstigt då jag klev ur bilen i Dovrefjell endast iförd t-shirt och shorts.

Vid Kongsvold fjällstation frågade vi var myskoxarna senast setts till, och hänvisades till ett större område på kartan. Men vandringen fick vänta till nästa dag. Vi slog upp tältet i närheten av bilvägen. Utsikten över tundran var magisk, och likaså var solnedgångens rosafärgade himmel.

På grund av myggmolnet runt tältet bestämde vi oss för att inmundiga kvällens korv med bröd på gasolkök på en närbelägen parkering, där blåsten gjorde att myggen inte trivdes. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva använda vinterjacka i juli, men nu var jag i Dovrefjell med både vinterjacka, merinounderställ, två lager koftor, mössa och vantar. Och det behövdes. Gradmässigt snurrade det kring 13 grader, men det blåste som aldrig förr. När det var läggdags började det gå ner mot +6, och under natten närmade det sig +2. Jag skulle ha haft en lite varmare sovsäck. Vi lyckades tillslut ändå få några timmars sömn.

Dagen efter bestämde vi oss för att ge oss iväg ut på fjället på myskoxjakt med kameror, vattenflaskor och lite fika. Skulle vattenflaskan behöva fyllas på är det bara att gå till närmsta fjällbäck. Vi begav oss mot Grønbakken och började vandra in bland bergen. Vinden var fortsatt kraftig, men vilken natur! Vidsträckta vidder med tundra runt omkring oss, inga andra människor, inga vägar, inga bilar. Underbart!

Men myskoxarna tycktes ha försvunnit från jordens yta. Hur långt vi än gick, och hur mycket vi än kikade, såg vi inte till en enda. Vilken otur vi måste ha. Dovres varenda oxe måste ha flytt i fullständig förskräckelse när de såg oss komma. Inte så konstigt i och för sig. Det regnade lite till och ifrån och jag hade på mig en totalt värdelös regnponcho från Clas Ohlson, som verkade vara i storlek XXL. Jag såg formligen ut som ett vandrande tält.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det blev alltså inte mycket till oxfotande för oss, men väl landskapsfoto. Kör man vägen norr om fjällstationen finner man höga och ståtliga berg på båda sidor om vägen, och har man korkgluggarna öppna kan man upptäcka de i svängarna halvt dolda vattenfall som inte syns förrän man är mitt framför dem. Ofta upptäckte vi sådana i farten och fick vända bilen och åka tillbaka igen för att fota dem.

Resan bar vidare mot Trollstigen.

Posted by Melody Sundberg in Kåseri, Norge, 0 comments
Tältstrapatser i Sverige – Gålö camping

Tältstrapatser i Sverige – Gålö camping

18.06.2013

Tidigare, innan jag härdats av att tälta ute i vildmarken, tyckte jag att camping var ett rätt primitivt leverne. Det var liksom lite Bear Grylls över det. Men nu kändes det som lyx att äntligen få sova på en camping. Nu skulle vi ha el och vatten precis invid tältet, en platt gräsmatta att ligga på, och toalett och dusch inom några meter. 

Eftersom vi älskar hav, klippiga stränder och skog tyckte vi att Stockholms skärgård lät som en drömplats för tältning. Vi valde ut Gålö havsbad & camping som skulle ligga perfekt till på en halvö med jättevackra stränder. När vi kommit fram till Gålö letade vi upp en avskild plats där vi kunde slå upp tältet. Sedan var det dags för att värma korv med bröd på gasolköket. Är man så hårdhudade som vi, äter man ju inte på campingrestaurangen. Efter det gick vi en kort promenad genom skogen ut till havet, där man hade kunnat stanna i evigheter. Vågorna slog in mot klipporna, segelbåtarna stävade i horisonten, solen sken… underbart är bara förnamnet.

Så var det dags för den första natten. Att sova på camping har som sagt sina fördelar. Man vet att man inte är ensam och att det finns andra människor runt omkring en. Detta är förstås inte alltid positivt. Allt var lugnt fram till 22 tiden då en skåning snubblade över tältpinnarna. Därefter lät det som om någon släpat med ett trumset, gitarrer och mikrofoner och de spelade och skrålade så högt att det ekade över hela området. Detta höll de på med fram till 03:00 tiden, då det satte igång att ösregna och då kunde jag inte sova av smattrandet. Det blev inte så mycket till sömn under första natten, men vi fick åtminstone pröva tältets regnduglighet.

Andra dagen åkte vi in till Stockholm och vandrade kring. Trots att jag är uppvuxen i en Stockholmsförort har jag aldrig känt mig som en storstadsmänniska. Nej, huvaligen. Dessutom blir man ruinerad så fort man sätter foten i Hufvudstaden. Inte minst på grund av toaletterna, hos vilka man måste betala en förmögenhet (läs 10 kr) för ett besök. Som tjej går man ju på toa ungefär 100 gånger om dagen (lätt överdrift) så man har snabbt gjort av med en utemiddag bara genom att gå på muggen. Vi skyndade oss tillbaka till lugnet i Gålös natur.

Nu var det bara att hoppas på att nästa natt skulle bringa bättre sömn. “Alla” säger att andra natten man sover i tält kommer man att sova bra eftersom man är så utmattad av förra nattens knappa sömn. Jag hoppades att det skulle stämma, och till min förvåning sov jag som en stock. Äntligen en redig natts sömn i ett tält! Sambon fick emellertid ett abrupt uppvaknande. Det krälade nämligen en stor, svart larv över ansiktet på honom. Det var i alla fall vad han trodde, tills han insåg att det bara var märkeslappen på mössan som lossnat.

Nu var det dags att börja bege sig hemåt! Men först ville vi allt till havet en runda till. Där blev det några fler bilder och det var svårt att slita sig därifrån för att köra hem. Så vad lärde vi oss då av av att tälta på en camping? Upplevelsen var bra och vi var mycket nöjda med det som Gålö camping hade att ge, och läget var utmärkt. Men visst föredrar man de naturliga nattliga ljuden ute i naturen framför snubblande skåningar och garagerock…

 

Posted by Melody Sundberg in Kåseri, Norge, 0 comments
Tältstrapatser i Sverige – Du är inte så ensam som du tror

Tältstrapatser i Sverige – Du är inte så ensam som du tror

11.06.2013

Vi väljer alltid tältplats med omsorg. Marken får inte luta och den bör vara så slät som möjligt. För mig är det också viktigt med avskildhet. Kanske har jag alltför livlig fantasi, kanske har jag sett alltför många filmer som The Blairwitch Project. Men jag tycker att det är obehagligt att tälta nära vägar och civilisation, och känner mig betydligt tryggare så långt ute i naturen som möjligt.

Såhär ser man alltid ut när man vaknar efter en tältnatt. Alltid.

Tältplatser långt ifrån civilisationen är svårare att hitta när man tror, åtminstone i Närkeområdet. Vägar finns överallt, även där man allra minst anar det. Man behöver inte färdas långt genom en skog förrän man stöter på antingen hus eller vägar. För att hitta en så avlägsen plats som möjligt, studerade vi satellitbilder. Vi hittade slutligen en skogssjö ca. sex mil från Örebro. På satellitbilderna såg det inte ut att finnas en själ i närheten. Vi åkte länge på en skogsväg och kom till slut fram till en vändplats för skogsavverkningsfordon. Det var mycket öde och från vändplatsen gick den nu nästan obefintliga skogsvägen vidare mot sjön. Vi tänkte att det här stället kan väl ingen ha ärende till, och valde därför ut den som tältplats.

Vi slog upp tältet invid vändplatsen och packade upp mat och gasolkök. Det blev en härlig eftermiddagsstund i solskenet. Men så fort solen började gå ner, kom myggorna. Och inte bara kom, utan de fullständigt bolmade. Jag hade bara shorts och t-shirt på mig, och nu var goda råd dyra. Bytet till långbyxor måste ske illa kvickt. Jag kom på genidraget att jag borde kunna få av shortsen och på byxorna utan att behöva ta av mig mina svårsnörda kängor. Givetvis måste det gå. Så påbörjade jag projektet, men fastnade. Totalt. Jag stod alltså mitt i en skog, med myggorna bolmandes runt mig, i bara underkläderna, med ett par långbyxor hängandes på ena benet fastkilade på ett par kängor. Det såg ut precis som det låter.

När vi gick mot sjön längs den övervuxna vägen upptäckte vi att platsen inte var så ödslig som vi trott. Där fanns ett par tillyxade bänkar och några halvt sjunkna roddbåtar. Vi gick in i skogen och hittade där ett hemmabyggt… utedass. Vem bygger ett utedass mitt i en skog? Plötsligt hörs ljudet av en bil. Mycket riktigt. En liten, grå skåpbil kom sakta knagglandes längs vägen. Två män, som visade sig vara dykare, tittade förvånat på oss bakom vindrutan. Tur att de inte kom medan jag bytte byxor.

Vid 23 tiden lade vi oss och försökte sova, men det dröjde inte länge förrän jag hörde en motorsåg alldeles utanför tältduken. Jo, det är sant! Hade vi, trots våra försiktighetsåtgärder att hitta en obefolkad plats trots allt hittats av en yx-seriemördar-psykopat? Jag låg kvar i sovsäcken och lyssnade spänt. Det var nog inte en motorsåg ändå. Var det en motorcykel? Tillslut märkte jag att det var något konstigt med ljudet, det var liksom något naturligt över det. Jag insåg att det måste röra sig om någon sorts underlig fågel. Jag fick upp mobilen och Googlade helt sonika på “fågel som låter som en motorcykel. Ljudet visade sig tillhöra nattskärran, och på Wikipedia står det mycket riktigt: “Nattskärran uppmärksammas främst genom sin sång som oftast framförs nattetid från en upphöjd plats. Den kan närmast jämföras med ljudet av en motorcykel som kör förbi på långt avstånd.” Natten fortlöpte i övrigt lugnt förutom att det vid ett tillfälle lät som om en hel drös kväkande grodor bestämt sig för att vid fel datum fira midsommar runt tältet.

Morgonljuset höjdes sakta över tallarna och vi kröp ut ur tältet, när vi plötsligt hörde ett ljud. En man kom klivande med långa steg längs grusvägen. “Hej”, sa han. “Jag är en ornitolog på jakt efter sparvugglor. Ni har inte sett några?” Vi ruskade på huvudena och mannen ställde sig bredbent och kikade inåt skogen. “Men, se där”, sa han. “Där är ju en älgkalv!”

 

Posted by Melody Sundberg in Kåseri, Sverige, 0 comments
Tältstrapatser i Sverige – Första tältnatten

Tältstrapatser i Sverige – Första tältnatten

05.05.2013


I åratal hade vi funderat på att börja tälta. Så blev det äntligen dags. Tältet var införskaffat och inpackat i bilen. Så rullade vi iväg mot vår första natt ute i det fria. 

Slutligen föll valet på skogen närmast Rusakulan i Kilsbergen, väster om Örebro. Rusakulan är en utsiktsplats där man kan åtnjuta utsikten över Närkeslätten. Med grusvägen som leder mot kulan som utgångspunkt, vandrade vi ett hundratal meter inåt skogen.

Jag är en person som vill ha det bekvämt även fast jag är ute och tältar. Jag tror att det blir roligare och trivsammare om man gör det bekvämt och trevligt för sig, och det ökar chansen för att man får en positiv upplevelse. Därför hade vi införskaffat ett popuptält från Quechua. Popuptält, som namnet avslöjar, slås upp snabbt och lätt och vår Quechuavariant för tre personer var rymligt med en mindre absid. Det har dessutom flera inbyggda lampor och fönster i alla riktningar. När man fällt ihop det lägger man det i en påse och man kan sedan bära det som en ryggsäck. Det väger sex kilo.

Detta blev också första gången vi testade vårt införskaffade gasolkök från Jula. Vi valde ett som ligger ganska platt på marken och därför inte riskerar att välta. Maten (en konservburk med ravioli i köttsås) blev uppvärmd på fem minuter.

Så var det då dags att lägga sig. Men som många vittnar om tenderar sömnen att lysa med sin frånvaro under första tältnatten. Det är ofrånkomligt att ligga och lyssna på alla märkliga ljud, som gärna sätter igång ens livliga fantasi. Någon timme efter att vi lagt oss, lät det som om det gick någon – eller något – med vaggande gång utanför tältet, fram och tillbaka. Min sambo sa sedan att det kändes som om någon rört vid hans arm. Jag stack ut huvudet och tittade…men ingenting var där.

Vid 03:30 vaknade jag av den underbaraste fågelsång runt hela tältet, och det kändes härligt att vakna upp i naturen. Solen steg snabbt över träden och jag gick en kort promenad i skogen. Natten hade varit bra, men tyvärr hade jag inte fått mer än tre timmars sömn på grund av alla ovana ljud. Men det var det värt, och vi såg fram emot nästa tältning.

Posted by Melody Sundberg in Kåseri, Sverige, 0 comments
Vegetarisk mat? Jag!?

Vegetarisk mat? Jag!?

08.06.2012

Jag hade, sedan urminnes tider, haft någon sorts stark motvilja mot vegetarisk mat. Detta utan att jag knappt ens smakat någon. Hur började det då? Jo, jag vill minnas att det var som nedanstående historia förtäljer.

En gång i min barndom, jag var kanske 7 – 10 år, följde jag med min kusin för att hälsa på hos några vänner till hennes familj. Det var en trevlig dag, vi badade vid deras hus och hade allmänt roligt på barns sätt. Sedan ringde matklockan och vi gick in för att bänka oss vid bordet för att inmundiga en utsökt måltid – trodde jag. Jag fick nämligen vid denna tidpunkt veta, att värdparet var vegetarianer. Okej, tänkte jag, och såg fram emot att öppen och någorlunda objektiv låta mig väl smaka. Maten, som visade sig vara kall potatis med kalla champinjoner serverades. Okryddat. Ljumma och torra morotsplättar serverades också, även de okryddade. Ingen sås. Jag förde gaffeln mot munnen med den kalla potatisen, svampen och plätten. Blundade. Svalde. Traumat var ett faktum. 

Upplevelsen satte grunden för min ovilja inför vegetarisk mat. Så fort jag ens hörde talas om vegetarisk mat kom jag osökt att tänka på den kalla svamp-potatis-blandningen. Men en dag för något halvår sedan hände något. Jag vet inte exakt vad det var som fick mig att ens prova. Kanske hade det att göra med mitt nyfunna intresse för hälso- och friskvård. I de kretsarna lovordas ju ofta, med rätta, vegetarisk mat. Vid den här tiden studerade jag till beteendevetare på Örebro universitet, och gick till restaurangen för i Teknikhuset för att inmundiga deras buffé. Just denna dag såg broccolilasagnen så god ut att jag inte kunde slita ögonen ifrån den. Just denna dag bestämde jag mig för att prova. Det var ju ändå buffé, och ska man någon gång kosta på sig att prova på märkvärdigheter, är det just på buffé.

Smakade det illa? Nej. Var det gott? Nej. Det var VRÅLGOTT! Jag skämdes nästan när jag gick och hämtade en omgång till. Jag som nästan i hela mitt liv skrattat åt vegetarianer satt där nu och frossade på vegetarisk lasange. Och jag älskade det.

Mamma gav mig en kort tid därefter en kokbok där flera sidor var reserverade för vegetariska recept. En dag bestämde jag mig för att testa ett recept med kikärtsbiffar. Jag var fortfarande ganska skeptisk, tänkte att lasagnen nog varit ett undantag. Men biffarna blev även de fantastiskt goda. Min sambo, som nog varit om möjligt mer skeptisk till vegetarisk mat än jag, sniffade lite misstänksamt på biffarna men blev efter första tuggan även han omvänd. Sedan dess äter han mer än gärna vegetariskt.

Så vad hände sen? Brände jag köttkokböckerna? Rensade jag ut all köttmat ur frysen? Blev jag vegetarian? Nej, det blev jag inte. Men jag äter likväl vegetarisk mat säkert fyra gånger i veckan. Jag älskar mat och tycker att det vegetariska köket har öppnat ännu en dörr med många fler recept att prova. Jag tycker också att det är roligare att laga vegetarisk mat, man gör på lite nya sätt jag inte var van vid. Den är också så färgglad, god, nyttig, och billig.

Som slutsats kan vi väl säga: Man ska aldrig säga aldrig. Bättre att pröva ordentligt innan man bestämmer sig. Och för den skeptiske köttätaren kan jag säga: Pröva vegetarisk mat lagad med omtanke. Du kommer inte att ångra dig.

Posted by Melody Sundberg in Kåseri, Mat, 0 comments
Bävan inför skoköpet

Bävan inför skoköpet

04.09.2011

Det finns en sak jag drar mig för i evigheter. Något jag in till den sista, skälvande sekunden gör allt för att undvika. Men för några dagar sedan upptäckte jag – till min fasa – att det var dags att köpa nya joggingskor.

Jag har nämligen speciella krav när det gäller skor. Jag får lätt skavsår och kan därför inte ha skor som skaver. Inte ens det minsta lilla. För det andra är jag, enligt läkarens utsago, lätt plattfotad. Till råga på allt har jag storlek 41, “trots” att jag är tjej.

Hur som helst begav jag mig motvilligt till sportaffären. Jag tittade skeptiskt på de, för en fattig student, dyra skorna. Snart kom en gympadoj-försäljar-kille fram och jag räknade upp mina skokrav.
– Okej, men då kan du testa de här skorna för 4539 kr. Vad har du för skostorlek?
– 41, svarade jag.
– 41? Sa han. Är du säker på det?
– Ja. Inte 40, inte 42, utan 41 och inget annat, sa jag och blängde. Killen svarade att de absolut inte har storlek 41 men däremot 40,5 eller 41,5. Han hämtade dessa storlekar ute på lagret.

Jag drog på mig skorna och hann gå en meter innan killen frågade hur de kändes. Jag svarade att han gärna fick vänta lite, eftersom jag måste gå runt lite innan jag vet hur de känns. Killen suckade djupt. 40,5 var alldeles för liten och 41,5 var för stor. Han kom då på att storlek 41 finns bland herrskorna, så han hämtade ett par sådana.

Nu är det emellertid så att det finns vissa skillnader mellan kvinnor och män. Detta gäller även fötterna. Män har bredare fötter än kvinnor, även om skostorleken är densamma. När jag så provade herrskorna i storlek 41 var det som om mina fötter likt plastankor simmade i stora badkar. Jag hann gå en meter innan killen åter frågade hur de kändes. Jag sa att de kändes lite stora, varpå han tittade på mig som om jag vore galen. Jag bestämde mig sedan för att för stora skor måste vara bättre än för små. Kanske det skulle hjälpa att dra skosnörena lite hårdare. Sagt och gjort, jag köpte dojorna och åkte hem. Väl hemma testade jag att gå längre än en meter och ångrade ganska snart köpet. De ramlade ju nästan av fötterna.

Jag åkte tillbaka en vecka senare för att byta ut skorna, och hoppades innerligt att det inte skulle vara samma doj-försäljar-kille vid skohyllan. Det var det inte. Den här gången sänkte jag kraven drastiskt och tog första bästa sportsko från hyllan. Killen lyckades faktiskt hitta skor med damstorlek 41. Då jag gått ungefär 132 cm frågade han hur skorna satt. Jag svarade att jag inte visste, utan behövde gå lite längre först. Han tittade chockerat på mig då jag gick iväg. Dessa skor passade inte heller och nu var jag bra less. Jag gick ett varv runt affären och när killen tittade bort ställde jag tillbaka de jag nyss provat samtidigt som jag fick syn på ett par 41:or i ett annat märke. Snabbt slet jag dem åt mig och sprang till närmaste provrum där jag drog draperiet om mig. Jag drog på dojorna och testade dem sedan genom att smyga runt i affären, under det att jag hoppades att killen inte skulle se mig. Tro det eller ej, men dessa passade! Jag betalade och gick hem.

Man kan ju fråga sig om jag är ensam om att vilja prova skorna jag kanske tänkt köpa? Det verkar nästan så med tanke på reaktionen hos försäljarna på sportaffärerna. Jag börjar fundera över hur det egentligen går till när andra köper skor. Kanske går det till ungefär såhär:

Robban, 25, är ute på joggingtur. Plötsligt känner han att det skulle vara trevligt med ett par nya sportskor. Han joggar in på närmaste sportaffär, sparkar av sig sina gamla skor på vägen in, och joggar fram till skohyllorna i bara strumplästen.
– Haru nåra dojor? Frågar Robban, varpå en försäljare kastar åt honom ett par 5500 kronors skor. Robban drar på skorna i farten, joggar ut och slänger pengarna på disken med orden ”behåll växeln”.

Posted by Melody Sundberg in Kåseri, 0 comments