Kultur

En resa bakåt i tiden i Mea She’arim

En resa bakåt i tiden i Mea She’arim

10.04.2018

Israels befolkning består av en stor blandning folkgrupper och kulturer, men den folkgrupp som nog sticker ut allra mest är de ultraortodoxa judarna. Vi besöker deras distrikt Mea She’arim, en plats där tiden står stilla.

Olika ultraortodox-judiska grupper klär sig på olika sätt. En del bär till exempel pälsmössa. Photo by Mikael Sundberg. Used with permission.

Bussen stannar och några ovanligt klädda kvinnor och barn stiger på. Kvinnornas kläder påminner om ett sparsmakat 40-talsmode med knälång kjol, knästrumpor och långärmad kofta i mörka färger. Barnens kläder är något färggrannare i 70-talsbrunt. De flesta kvinnor har en snibb på huvudet, medan några av dem är barhuvade. Jag lägger märke till att deras hår ser lite märkligt ut; det är tjockt och tillrättalagt, och har en ovanlig färg. Det är inte förrän en vecka senare, tillbaka i Sverige, jag får reda på varför kvinnorna hade så märkligt hår. De bar peruk, ett alternativt sätt att dölja håret för den som inte vill bära scarf.

De ultraortodoxa judiska kvinnornas ovanliga utseende gör dem svåra att undgå, men det är männen som drar flest blickar till sig. Vi lade märke till dem redan då vi steg på anslutningsplanet på Kievs flygplats. När vi hade bänkat oss i de trånga flygstolarna såg vi män med ovanliga frisyrer och långt skägg köa sig fram genom flygplanskroppen. De var kortklippta, men på varje sida om ansiktet var håret mycket långt och noggrant lockat i en skruvlock. När de tog av sig sina svarta, vidbrättade hattar, synliggjordes deras svarta kippor. Hattarna placerade de omsorgsfullt i de hattformade boxar de bar med sig. Vita trådar, tzitzit, hängde över deras byxor, en påminnelse om Torans 613 förbud och påbud. Deras klädval andades på något sätt högtidlighet, samtidigt som de berättade något om vilka de var.

Haredim

De konsertiva ultraortoxoxa judarna, Haredim, är en grupp som utvecklades fram i västra Europa under 1800 talet och början av 1900 talet. Den var ett svar på den ökade assimilationen och sekulariseringen av judarna. Gruppen ville bevara en judendom som var starkt bunden till Toran. Förintelsen hade också stor påverkan på Haredims framväxt. Till följd av förföljelsen flyttades judiska samhällen och institutioner till andra platser, framförallt i Israel och USA, där deras livsstil kunde bevaras.

Haredims centrum flyttades till Israel, där nu världens största grupp ultraortodoxa judar lever. År 2017 uppgick de till en miljon, 12 % av Israels befolkning. Haredim undviker kontakt med sekulära judar och icke-judar eftersom de vill undvika att influeras av utomstående. Bland Haredim är yiddish ett vanligare språk än hebreiska, och de föredrar att leva i egna distrikt. I Jerusalem är det största och mest kända distriktet Mea She’arim, etablerat 1874. Namnet kommer från Bibelns första Mosebok 26:12: “Isak sådde där i landet och fick det året hundrafalt (מאה שערים, Mea She’arim), ty Herren välsignade honom”.

En resa bakåt i tiden

Tzitzit är fästade vid Tallit katan, en modernare variant av en judisk bönesjal. Här till försäljning i judiska kvarteret i Jerusalems äldre stadsdel. Photo: Melody Sundberg

Vi stiger av bussen och får snart syn på en skylt där det står “Mea She’arim street”. Vi är framme. Vi viker in på huvudgatan och det är som att stiga in i en annan värld, eller rättare sagt, en förgången tid. Byggnaderna är gamla och det finns inga bilar på gatorna. Vi går förbi flera stora anslagstavlor där det finns plakat uppsatta. De ultraortodoxa judarna undviker teknik och får samhällsinformation antingen genom högtalarsystem eller genom anslagstavlor. Mobiltelefoner av den äldre varianten, ej smartphones, tycks dock vara populära för flera av de människor vi möter pratar i telefon. På flera ställen är små boxar uppsatta, med texter som uppmanar förbipasserande att lämna bidrag till stöd för de boende i distriktet.

I en affär hjälper en man en ung pojke att omsorgsfullt prova ut en perfekt storlek på en svart kippa. Fotgängarna vi möter är alla klädda i nästan exakt likadana kläder. Jag rättar till min sjal och ser till att inga lösa hårstrån sticker fram under kanten. Trots att de flesta nog skulle hålla med om att Mea She’arim är ett intressant besöksmål är vi de enda utomstående. Här finns varken turistaffärer eller turistinformation. Kanske beror det på det som förväntas av eventuella besökare. Överallt finns stora skyltar som uppmanar besökare att klä sig i anständiga kläder. Kvinnor bör ha stängd blus, långa ärmar, lång kjol och inga tighta kläder. En klädkod nog inte många turister svarar upp till.

De ultraortodoxa judarna undviker teknik och får samhällsinformation antingen genom ett högtalarsystem eller genom anslagstavlor. Photo: Melody Sundberg

Vi går vidare längs huvudgatan och har svårt att komma över den närapå filmatiska känslan. De gammaldags klädda människorna är oerhört fotogeniska och vi känner oss frustrerade över att inte kunna ägna oss åt gatufotografering. Skribenter i internetforum avråder besökare från att fotografera, då det av invånarna upplevs som ett intrång på deras liv. Trots frustrationen förstår jag dem. Det är här de föds, lever, åldras och dör. Det är här de lever sina vanliga liv, och distriktet är deras hem. Inte skulle jag heller vilja bli fotograferad av en grupp turister när jag går till matvaruaffären för att handla eller för att ta en promenad. Men visst känns det hårt att inte kunna ta en enda bild.

Vi är snart ute ur distriktet när jag bestämmer mig. Ett par bilder måste jag ta. Men jag vill respektera invånarnas integritet och tar därför bara ett par bilder på anslagstavlorna och välgörenhetsboxarna. Samtidigt kan jag inte undgå att imponeras av Haredims förmåga att hålla sitt distrikt fritt från turism och inverkan från det övriga samhället. Här verkar tiden ha stått stilla ända sedan grundandet 1874, och det är något minst sagt unikt.

 

 

Posted by Melody Sundberg in Fotografering, Israel, Kultur, Resa, 2 comments
Säkerheten på Israels flygplats

Säkerheten på Israels flygplats

04.04.2018
I högtalarna upprepas ”guns are not allowed”. Tel Avivs flygplats Ben Gurion är en av de säkraste i världen, och det råder ingen brist på skräckhistorier om de ökända säkerhetskontrollerna.

Inför resan hör jag mig för bland vänner och bekanta om deras upplevelser av Tel Avivs flygplats. Samtliga jag kontaktar berättar att de blivit utfrågade när de skulle resa hem. En vän berättar hur en bekant tvingats klä av sig i bara underkläderna för genomsökning. Uppenbarligen tilldelas resenärer olika säkerhetsnivåer, baserade på hur stort hot de anses utgöra. Säkerhetsnivåerna, där 1 är den lägsta och 6 är den högsta, visas genom ett klistermärke man får på passet. Ju högre säkerhetsnivå, desto mer utfrågning.

En man vilar sig på Tel Avivs flygplats.

Resenärer i onlineforum berättar om oändliga köer och om utfrågningar som liknar intervjuer. I många fall handlar frågorna om vad som varit syftet med resan, men ibland utsätts man för märkligare frågor, såsom ”kan du hebreiska?”, ”vad heter dina föräldrar?” eller ”känner du någon i Förenade Arabemiraten?”. En del resenärer berättar om hur de förts ner under flygplatsen och förhörts av säkerhetspersonal.

Efter att planet landat i Tel Aviv går vi till kön för ”international passports” och en man som ser ut att när helst vilja somna slänger en ointresserad blick i passet. Istället för stämplar ger han oss varsitt blått kort där det står att vi har rätt att vistas i landet upp till tre månader, men inte att arbeta. Anledningen till kortet är att flertalet länder (Syrien, Libanon, Libyen, Kuwait, Iran, Irak, Pakistan, Saudiarabien, Sudan och Yemen) inte tillåter resenärer som har israeliska stämplar i passet att komma in i landet.

Så är det dags för hemresa. Eftersom vi varnats om att kontrollerna kan pågå i timmar, åker vi från Jerusalem i mycket god tid för att vara på flygplatsen i fem timmar innan planet ska avgå. När bussen närmar sig flygplatsen stannar den vid en hållplats och en tungt beväpnad militär kommer in. Han kollar snabbt igenom bussen och får syn på min ryggsäck på hyllan. Han frågar de judiska israelerna som sitter framför oss om den är deras. När jag säger att den är min, går han ut och bussen fortsätter.

I Israel stämplas inte passet. Istället får resenärer ett sådant här kort.

Vi har inte behov av att checka in några väskor och kan därför gå direkt till säkerhetskontrollen. Det första som händer är att vi möts av en säkerhetspersonal som frågar ”what is your relation?” och jag svarar att vi är gifta. Därefter får jag och min man tillsammans svara på några få frågor på en datorskärm. Det rör sig om helt vanliga frågor såsom ”har du vid något tillfälle lämnat ditt bagage utan uppsikt?” och ”har du mottagit någon gåva under resan?”. Därefter trycker säkerhetspersonalen på en tvåa. Hon sätter också en vit klisterlapp bak på passet, med en streckkod där första siffran också är en tvåa. Vi får ett rosa kort där det står att vi har rätt att lämna landet. Kortet är tunnare än det blå, eftersom det blå är menat att bäras under vistelsen i landet.Därefter går vi till säkerhetskollen som utförs på helt vanligt sätt. Det enda vi tillfrågas är om vi har en dator med oss. Jag lägger märke till att den svenska barnfamiljen framför oss i kön har fått en gul klisterlapp på passet. Vi går därefter till en dator där vi fotograferas och scannar passet, och därefter är allting klart. Hela proceduren tog kanske 20 minuter, kön var inte lång, och personalen var trevlig. Med andra ord var kontrollerna inget utöver det man förväntas uppleva på alla flygplatser, och vi kunde spendera resterande timmar bland taxfree-affärerna. Det enda som återstod var den sista passkontrollen inför boardingen, och den gick lika smidigt.

Kanske hade vi ovanlig tur. Men för den som planerar att åka till Israel rekommenderas att svara lugnt och sanningsenligt på eventuella frågor, samt att checka in i mycket god tid.

Posted by Melody Sundberg in Israel, Kultur, Resa, 0 comments