Resa

Mehdi Malek: Jag simmade med pirayorna

Mehdi Malek: Jag simmade med pirayorna

01.05.2018

När jag kontaktar Mehdi Malek, 37, har det gått en vecka sedan han kom hem från en resa som tagit honom genom 18 länder och 81 städer. Under sex månader har Mehdi besökt de flesta länder i Sydamerika. Han har tagit dykningskurser i Belize och Honduras, besökt Lago Azul-grottan i Brasilien och provat på forsränning i Chili River, Peru. Jag frågar honom hur det känns att komma hem igen och han svarar att återvändandet till Sverige varit lite av en chock, men att han ändå snabbt vant sig.

– Min lägenhet är bäst, säger han och skrattar.

Pirayor i amazonfloden. Foto: Mehdi Malek

Från början var det inte tänkt att Mehdi skulle resa ensam, men omständigheterna gjorde att det blev så. Reaktionerna från vänner och familj var blandade. En del tyckte att idén om en sex månaders resa genom Sydamerika lät som en fantastisk upplevelse, medan andra tyckte att han var galen. Men Mehdi hade bestämt sig för att åka.

– Jag ville se olika länders kulturer, deras mat, folk, uppleva äventyr och se speciella och annorlunda platser i världen.

Mehdi packade sin 65 litersryggsäck och gav sig iväg. Första anhalten blev Havana, Kuba, som kändes som att åka tillbaka till en förgången tid; en annorlunda värld. Husen, bilarna och allt som fanns var gammalt, troligen från 50-talet. Mehdi minns speciellt staden Vinales, känd för sina cigarettplantager och goda mojitos.

“Jag var irriterad, mycket trött och nervös. Vad skulle jag göra?”

Acatenangovulkanen. Bildrättighet: Mehdi Malek

De många upplevelserna gör det svårt för Mehdi att svara på vilken upplevelse som varit den bästa, men tillslut bestämmer han sig för dagen då han såg den aktiva vulkanen Acatenango i Guatemala på nära håll. Efter en tuff vandring uppför ett närbeläget berg upp till 3979 meters höjd fick han uppleva ett av naturens starkaste krafter på nära håll.

– På eftermiddagen vilade vi och såg på röken från vulkanen, därefter började det komma lava. Jag är döv, men min vän sa att ljudet var jättehögt.

Jag har under en tid följt Mehdis resa på Instagram och imponerats av hans foton. De flesta bilder på Instagramkontot @pars80me är selfies tagna i vidvinkel med de mest fantastiska vyer i bakgrunden. För sina bilder valde Mehdi äventyrskameran GoPRO 5, som med sin ringa storlek och vikt passade perfekt för backpacking. Ett av de foton som fångat min uppmärksamhet är en bild som visar när han badar med pirayor i Amazonasfloden. Det är också ett av hans starkaste minnen.

–  Det är inte många som badar där på grund av att det är mycket farligt. Jag var ensam. En guide sa att om man inte har något sår kan man bada, men även om man bara har ett litet sår kan pirayorna anfalla.

En av de platser som sticker ut allra mest i Mehdis Instagramfeed är den 250 kvadratkilometer stora Perito Moreno-glaciären i Argentina. Glaciären är världsunik eftersom den till skillnad från andra glaciärer fortsätter att växa istället för att minska. I filmerna syns Mehdi, iförd stegjärn anpassade för isklättring, filma de storslagna isvidderna. I en film böjer han sig ner och smakar på det friska och kalla smältvattnet från glaciären.

– Jag vandrade tre kilometer på isen. Det var fantastiskt att se de färgerna i turkost och vitt.

Igenom isen i Perito Moreno-glaciären. Foto: Mehdi Malek

Långa resor är sällan helt problemfria och så var det även i det här fallet. När Mehdi skulle åka från Colombia in i Ecuador blev inte passet stämplat, vilket ställde till med problem när han senare skulle vidare till Peru. Han fick ingen hjälp från personalen i Ecuadors gränskontor, utan han instruerades att åka tillbaka hela vägen till norra Ecuador för att få passet stämplat. Situationen var stressad då en buss väntade på den peruanska sidan.

– Jag var irriterad, mycket trött och nervös. Vad skulle jag göra? Det kändes som om ingen hjälpte mig, och det är svårt att tala engelska med folk i Sydamerika. Dessutom var det tidigt, vid tre eller fyra på morgonen.

Tillslut kom hjälpen från den Peruanska sidan. De sa åt Mehdi att komma till ett kontor och där blev han instämplad i Peru. Som tur var hann han med bussen.

– Chauffören räknade passagerarna i bussen. Bara en fattades och han kom in till migrationskontoret för att hämta mig.

Resan tog Mehdi till allt från storstäder till vild natur. Men resan hade kommit till sitt slut och det blev dags för Mehdi att lämna Chile för att åka hem till Sverige. Efter att ha bytt flyg i São Paulo och Lissabon var han tillslut hemma i Stockholm. På Instagram postar han en bild på sitt ansikte. Han har inte rakat sig under hela resan och skägget är långt. Nu ska allting bort. Mehdi säger att trots att han varit borta så länge, känns det ändå som vore det igår han åkte.

– Men jag saknar verkligen att resa, det är mycket roligare att träffa folk och se olika kulturer.


Samtliga platser Mehdi besökte under sin resa:

Kuba: Havana, Vinales, Trinidad, Varadero och Santiago de Cuba.

Mexico: Cancun, Valladolid (Chichen Itza) och Tulum.

Belize: Caye Caulker och Belize City.

Guatemala: Flores, Semuc Champey, Antigua Guatemala och Lake Atitlan.

El Salvador: El Tunco och San Salvador.

Honduras: Copan, La Ceiba och Utila.

Nicaragua: León, Masaya, Granada, Isla de Ometepe och San Juan del Sur.

Costa Rica: Santa Teresa, Monteverde, La Fortuna och Puerto Viejo.

Panama: Bocas del Toro och Panama City.

Colombia: Santa Marta, Cartagena, Medellin, Guatape, Salento, Santa Rosa, Tatacoa Desert och Ipiales.

Ecuador: Quito, Banos, Alausi och Cuenca.

Peru: Piura, Lima, Miraflores, Iquitos, Pisco, Paracas, Ica , Nasca, Arequipa, Cusco, Machu Picchu och Puno.

Bolivia: La Paz, Uyuni, Potosí, Sucre och Santa Cruz.

Paraguay: Ciudad del Este.

Brasilien: Bonito, Foz de Iguacu, Rio de Janeiro, Salvador, São Paulo och Santos.

Uruguay: Montevideo, Punta del Este och Colonia.

Argentina: Foz de Iguazu, Buenos Aires, Salta, Jujuy, El Calafate, El Chaltén och Ushuaia.

Chile: Punta Arenas, Puerto Natales (Torres del Paine), Pucón, Valparaíso, Santiago de Chile.

 


Läs fler blogginlägg om RESOR här: http://blogg.melodysundberg.com/blogg/

Posted by Melody Sundberg in Intervjuer, Resa, 0 comments
På fel buss i Jerusalem

På fel buss i Jerusalem

17.04.2018

Bussen kör genom Jerusalems norra förorter. Gatorna är slitna och husen verkar ha sett sina bästa dagar. Här lyser turisterna med sin frånvaro. Genom fönstret ser jag öknen närma sig i horisonten. 

Plötsligt står en man framför oss och jag inser att det har hänt igen – vi har identifierats som turister. Som långa, ljusa och blåögda svenskar är det nästintill ofrånkomligt. Gatuförsäljare brukar ropa på oss redan då de får syn på oss i horisonten. Eller som då en försäljare hälsade oss med ett svenskt “goddag” när han fick veta varifrån vi kom. Inte att undra på att man ibland känner sig som en vandrande gulblå flaggstång.

Utsikt från Mount Scopus. Foto: Melody Sundberg

Men ibland har det sina fördelar att se annorlunda ut. Mannen som nu står framför oss förstår att vi är fel ute. I det här området finns inga turister såvida de inte är vilse.
– Om ni ska till Olivberget är ni nog på på fel buss. Jag ska prata med busschauffören, tillägger han innan han med raska steg går mot mannen som kör bussen. Några snabba ord på hebreiska utbyts, också kommer han tillbaka.
– Ni är visserligen på rätt buss, men ni åker åt fel håll. Ni måste ta 201:an åt andra hållet!

Jag undrar hur lyckat det är att behöva vänta på nästa buss i detta område. En iögonfallande systemkamera hänger runt min mans hals, och vi har mobiler, pass och resekassa med. Mer hinner jag inte tänka förrän något händer på vägen. Vägen är för smal och en mötande buss blockerar framfarten. Samtidigt som chauffören ropar åt oss att springa till den andra bussen, inser jag att bussen som blockerar vår väg är 201:an – just den buss vi ska med. Vi hinner med den i sista ögonblicket.

Arabiskt kaffe och Bourekas.

Vi har knappt satt oss förrän vi återigen identifierats som turister och en annan man frågar var vi ska. Enligt hans anvisningar hoppar vi av vid Hebrew University och befinner oss nu på Mount Scopus. Jerusalem breder ut sig framför oss. Stadsmuren runt gamla stan syns som ett beige streck och innanför den glänser Klippmoskéns tak i guldfärg. Åt motsatt håll vaktar en herde en grupp får på de gröna ängarna, som i fjärran sakta övergår i ökensand.

Olivberget är den plats varifrån Jesus steg upp till himlen, och under hans tid på jorden drog han sig ofta tillbaka hit. Vid foten av berget finns Getsemane trädgård där Jesus gick undan för att be till Gud inför sin korsfästelse, och där han senare arresterades. Olivberget är också en viktig plats för judarna. Här har många judar velat begravas sedan antiken. Enligt deras tro är det här de dödas uppvaknande skall ske vid Messias återkomst, något som lett till att ca. 150 000 gravar idag finns på berget.

Utanför Ascension Church finner vi ett fik där vi unnar oss en välbehövlig paus med arabiskt kaffe och Bourekas, ett bakverk som säljs överallt och som är gjort på smördeg och har olika fyllningar. Idag känns det extra bra att få tag i en med pizzafyllning.

Vi börjar ta oss ned längst den väldigt branta El-Mansuriya Street. Låga, gröna träd är spridda över en sluttning, och vi inser att detta måste vara Getsemane trädgård. Ett skönt lugn breder ut sig över trädgården och här skulle vi gärna ha gått in, om inte trädgården varit inhägnad. Utsikten är magnifik och i bakgrunden breder gamla stan ut sig. Just när vi ska gå vidare hörs eftermiddags-böneutropet från Klippmoskén. Andra böneutropare svarar någonstans i närheten och utropet fortplantas över Kidrondalen.

Ca. 150 000 ligger begravda på Olivberget. Här syns den judiska kyrkogården. Foto: Melody Sundberg

Vi fortsätter nedåt och kommer till den officiella delen av Getsemane trädgård, som visar sig vara mycket liten och helt inhägnad. Strax bredvid finns romersk-katolska Church of All Nations utanför vilken några blåklädda nunnor har eftermiddagsrast. Här är det svårt att finna samma lugn. Många turister har hittat hit för att se den del av marken där Jesus ska ha bett innan han arresterades. De flesta besökare har antagligen tagit en betydligt snabbare väg hit genom gamla stans västra Lejonport. Å andra sidan har de missat den lugnare del av trädgården som gav mer tid för eftertanke. Slutligen besöker vi den enorma judiska kyrkogård som breder ut sig över bergets sluttningar.

Innan vi beger oss mot Lejonporten begrundar vi dagen över en glass på ett café. Misstaget med bussen förde oss inte bara till nya platser, utan lät oss också ta del av israelernas hjälpsamhet. Det ligger något i ordspråket att misstag ibland för med sig något gott.

Posted by Melody Sundberg in Israel, Resa, 1 comment
En resa bakåt i tiden i Mea She’arim

En resa bakåt i tiden i Mea She’arim

10.04.2018

Israels befolkning består av en stor blandning folkgrupper och kulturer, men den folkgrupp som nog sticker ut allra mest är de ultraortodoxa judarna. Vi besöker deras distrikt Mea She’arim, en plats där tiden står stilla.

Olika ultraortodox-judiska grupper klär sig på olika sätt. En del bär till exempel pälsmössa. Photo by Mikael Sundberg. Used with permission.

Bussen stannar och några ovanligt klädda kvinnor och barn stiger på. Kvinnornas kläder påminner om ett sparsmakat 40-talsmode med knälång kjol, knästrumpor och långärmad kofta i mörka färger. Barnens kläder är något färggrannare i 70-talsbrunt. De flesta kvinnor har en snibb på huvudet, medan några av dem är barhuvade. Jag lägger märke till att deras hår ser lite märkligt ut; det är tjockt och tillrättalagt, och har en ovanlig färg. Det är inte förrän en vecka senare, tillbaka i Sverige, jag får reda på varför kvinnorna hade så märkligt hår. De bar peruk, ett alternativt sätt att dölja håret för den som inte vill bära scarf.

De ultraortodoxa judiska kvinnornas ovanliga utseende gör dem svåra att undgå, men det är männen som drar flest blickar till sig. Vi lade märke till dem redan då vi steg på anslutningsplanet på Kievs flygplats. När vi hade bänkat oss i de trånga flygstolarna såg vi män med ovanliga frisyrer och långt skägg köa sig fram genom flygplanskroppen. De var kortklippta, men på varje sida om ansiktet var håret mycket långt och noggrant lockat i en skruvlock. När de tog av sig sina svarta, vidbrättade hattar, synliggjordes deras svarta kippor. Hattarna placerade de omsorgsfullt i de hattformade boxar de bar med sig. Vita trådar, tzitzit, hängde över deras byxor, en påminnelse om Torans 613 förbud och påbud. Deras klädval andades på något sätt högtidlighet, samtidigt som de berättade något om vilka de var.

Haredim

De konsertiva ultraortoxoxa judarna, Haredim, är en grupp som utvecklades fram i västra Europa under 1800 talet och början av 1900 talet. Den var ett svar på den ökade assimilationen och sekulariseringen av judarna. Gruppen ville bevara en judendom som var starkt bunden till Toran. Förintelsen hade också stor påverkan på Haredims framväxt. Till följd av förföljelsen flyttades judiska samhällen och institutioner till andra platser, framförallt i Israel och USA, där deras livsstil kunde bevaras.

Haredims centrum flyttades till Israel, där nu världens största grupp ultraortodoxa judar lever. År 2017 uppgick de till en miljon, 12 % av Israels befolkning. Haredim undviker kontakt med sekulära judar och icke-judar eftersom de vill undvika att influeras av utomstående. Bland Haredim är yiddish ett vanligare språk än hebreiska, och de föredrar att leva i egna distrikt. I Jerusalem är det största och mest kända distriktet Mea She’arim, etablerat 1874. Namnet kommer från Bibelns första Mosebok 26:12: “Isak sådde där i landet och fick det året hundrafalt (מאה שערים, Mea She’arim), ty Herren välsignade honom”.

En resa bakåt i tiden

Tzitzit är fästade vid Tallit katan, en modernare variant av en judisk bönesjal. Här till försäljning i judiska kvarteret i Jerusalems äldre stadsdel. Photo: Melody Sundberg

Vi stiger av bussen och får snart syn på en skylt där det står “Mea She’arim street”. Vi är framme. Vi viker in på huvudgatan och det är som att stiga in i en annan värld, eller rättare sagt, en förgången tid. Byggnaderna är gamla och det finns inga bilar på gatorna. Vi går förbi flera stora anslagstavlor där det finns plakat uppsatta. De ultraortodoxa judarna undviker teknik och får samhällsinformation antingen genom högtalarsystem eller genom anslagstavlor. Mobiltelefoner av den äldre varianten, ej smartphones, tycks dock vara populära för flera av de människor vi möter pratar i telefon. På flera ställen är små boxar uppsatta, med texter som uppmanar förbipasserande att lämna bidrag till stöd för de boende i distriktet.

I en affär hjälper en man en ung pojke att omsorgsfullt prova ut en perfekt storlek på en svart kippa. Fotgängarna vi möter är alla klädda i nästan exakt likadana kläder. Jag rättar till min sjal och ser till att inga lösa hårstrån sticker fram under kanten. Trots att de flesta nog skulle hålla med om att Mea She’arim är ett intressant besöksmål är vi de enda utomstående. Här finns varken turistaffärer eller turistinformation. Kanske beror det på det som förväntas av eventuella besökare. Överallt finns stora skyltar som uppmanar besökare att klä sig i anständiga kläder. Kvinnor bör ha stängd blus, långa ärmar, lång kjol och inga tighta kläder. En klädkod nog inte många turister svarar upp till.

De ultraortodoxa judarna undviker teknik och får samhällsinformation antingen genom ett högtalarsystem eller genom anslagstavlor. Photo: Melody Sundberg

Vi går vidare längs huvudgatan och har svårt att komma över den närapå filmatiska känslan. De gammaldags klädda människorna är oerhört fotogeniska och vi känner oss frustrerade över att inte kunna ägna oss åt gatufotografering. Skribenter i internetforum avråder besökare från att fotografera, då det av invånarna upplevs som ett intrång på deras liv. Trots frustrationen förstår jag dem. Det är här de föds, lever, åldras och dör. Det är här de lever sina vanliga liv, och distriktet är deras hem. Inte skulle jag heller vilja bli fotograferad av en grupp turister när jag går till matvaruaffären för att handla eller för att ta en promenad. Men visst känns det hårt att inte kunna ta en enda bild.

Vi är snart ute ur distriktet när jag bestämmer mig. Ett par bilder måste jag ta. Men jag vill respektera invånarnas integritet och tar därför bara ett par bilder på anslagstavlorna och välgörenhetsboxarna. Samtidigt kan jag inte undgå att imponeras av Haredims förmåga att hålla sitt distrikt fritt från turism och inverkan från det övriga samhället. Här verkar tiden ha stått stilla ända sedan grundandet 1874, och det är något minst sagt unikt.

 

 

Posted by Melody Sundberg in Fotografering, Israel, Kultur, Resa, 2 comments
Säkerheten på Israels flygplats

Säkerheten på Israels flygplats

04.04.2018
I högtalarna upprepas ”guns are not allowed”. Tel Avivs flygplats Ben Gurion är en av de säkraste i världen, och det råder ingen brist på skräckhistorier om de ökända säkerhetskontrollerna.

Inför resan hör jag mig för bland vänner och bekanta om deras upplevelser av Tel Avivs flygplats. Samtliga jag kontaktar berättar att de blivit utfrågade när de skulle resa hem. En vän berättar hur en bekant tvingats klä av sig i bara underkläderna för genomsökning. Uppenbarligen tilldelas resenärer olika säkerhetsnivåer, baserade på hur stort hot de anses utgöra. Säkerhetsnivåerna, där 1 är den lägsta och 6 är den högsta, visas genom ett klistermärke man får på passet. Ju högre säkerhetsnivå, desto mer utfrågning.

En man vilar sig på Tel Avivs flygplats.

Resenärer i onlineforum berättar om oändliga köer och om utfrågningar som liknar intervjuer. I många fall handlar frågorna om vad som varit syftet med resan, men ibland utsätts man för märkligare frågor, såsom ”kan du hebreiska?”, ”vad heter dina föräldrar?” eller ”känner du någon i Förenade Arabemiraten?”. En del resenärer berättar om hur de förts ner under flygplatsen och förhörts av säkerhetspersonal.

Efter att planet landat i Tel Aviv går vi till kön för ”international passports” och en man som ser ut att när helst vilja somna slänger en ointresserad blick i passet. Istället för stämplar ger han oss varsitt blått kort där det står att vi har rätt att vistas i landet upp till tre månader, men inte att arbeta. Anledningen till kortet är att flertalet länder (Syrien, Libanon, Libyen, Kuwait, Iran, Irak, Pakistan, Saudiarabien, Sudan och Yemen) inte tillåter resenärer som har israeliska stämplar i passet att komma in i landet.

Så är det dags för hemresa. Eftersom vi varnats om att kontrollerna kan pågå i timmar, åker vi från Jerusalem i mycket god tid för att vara på flygplatsen i fem timmar innan planet ska avgå. När bussen närmar sig flygplatsen stannar den vid en hållplats och en tungt beväpnad militär kommer in. Han kollar snabbt igenom bussen och får syn på min ryggsäck på hyllan. Han frågar de judiska israelerna som sitter framför oss om den är deras. När jag säger att den är min, går han ut och bussen fortsätter.

I Israel stämplas inte passet. Istället får resenärer ett sådant här kort.

Vi har inte behov av att checka in några väskor och kan därför gå direkt till säkerhetskontrollen. Det första som händer är att vi möts av en säkerhetspersonal som frågar ”what is your relation?” och jag svarar att vi är gifta. Därefter får jag och min man tillsammans svara på några få frågor på en datorskärm. Det rör sig om helt vanliga frågor såsom ”har du vid något tillfälle lämnat ditt bagage utan uppsikt?” och ”har du mottagit någon gåva under resan?”. Därefter trycker säkerhetspersonalen på en tvåa. Hon sätter också en vit klisterlapp bak på passet, med en streckkod där första siffran också är en tvåa. Vi får ett rosa kort där det står att vi har rätt att lämna landet. Kortet är tunnare än det blå, eftersom det blå är menat att bäras under vistelsen i landet.Därefter går vi till säkerhetskollen som utförs på helt vanligt sätt. Det enda vi tillfrågas är om vi har en dator med oss. Jag lägger märke till att den svenska barnfamiljen framför oss i kön har fått en gul klisterlapp på passet. Vi går därefter till en dator där vi fotograferas och scannar passet, och därefter är allting klart. Hela proceduren tog kanske 20 minuter, kön var inte lång, och personalen var trevlig. Med andra ord var kontrollerna inget utöver det man förväntas uppleva på alla flygplatser, och vi kunde spendera resterande timmar bland taxfree-affärerna. Det enda som återstod var den sista passkontrollen inför boardingen, och den gick lika smidigt.

Kanske hade vi ovanlig tur. Men för den som planerar att åka till Israel rekommenderas att svara lugnt och sanningsenligt på eventuella frågor, samt att checka in i mycket god tid.

Posted by Melody Sundberg in Israel, Kultur, Resa, 0 comments
Plötsligt hördes ett ilsket surrande bakom mig…

Plötsligt hördes ett ilsket surrande bakom mig…

15.07.2017

Det finns något jag numera alltid undviker, något som alltid finns i bakhuvudet sedan det jag nu ska förtälja hände: Trampa aldrig på några hål. Speciellt inte i skogen, framförallt inte i augusti. Låt oss ta det hela från början.

Trolldalen är en plats i Kilsbergen väster om Örebro. Det är en dal belägen i en trolsk skog, som tagen ur en av John Bauers barnböcker. Gigantiska stenblock från istiden ligger utspridda i den djupa skogen, och överallt finns mossbeklädda stubbar och murkna träd. I en porlande bäck kryper svarta kräftor, och vattnet mynnar ut i flera små vattenfall. Min man och jag hade många gånger försök fånga platsens mystik, men tyckte att det var dags att prova en ny vinkel. Det fick vi snart ångra.

Vi gick över en liten bäcken och fann en otydlig stig. Jag började gå på stigen och min man gick strax efter. Plötsligt hörs ett ilsket surrande bakom mig, och jag vänder mig om. Framför min man har ett stort moln tornat upp sig – ett ilsket surrande moln. Först förstod jag inte vad det var, men sedan dök svaret upp i huvudet.

Getingar.

Hundratals getingar.

Jag tror aldrig att jag sprungit så fort. Med imponerande hastighet och vighet hoppade jag likt en gasell över tuvorna (osäkert om eventuella åskådare hade hållit med). Min man sprang åt rakt motsatt håll. Jag vågade inte titta bakom mig, utan bara sprang, sprang och sprang, medan jag hoppades att de skulle ge upp sin jakt. Jag märkte snart att surrandet hade upphört, och vände mig försiktigt om. Getingarna var borta. Var hade de tagit vägen? Och var var min man? Skogen låg i tystnad, inte ett ljud hördes. Med fasa gjorde jag insikten att getingmolnet hade följt efter min man och inte mig. Jag var den som hade klivit i boet, men det var han som fått ta smällen.

Nu sprang jag om möjligt ännu fortare tillbaka. Jag tänkte med skräck på vad som kan hända om man blir stucken av hundratals getingar. Om jag inte missminner mig, finns det folk som mött döden på det sättet. Och ve och fasa – tänk om han visade sig vara allergisk! Gode Gud, må han vara oskadd!

Jag hittade min man på andra sidan bäcken. Han hade haft hela getingmolnet efter sig och fullkomligt flugit över vattendraget. Men som tur är hade han haft heltäckande kläder som han lyckats dra ännu tätare om sig i farten. Han klarade sig med endast två getingstick, ett på halsen och ett på huvudet. Vi bestämde oss för att genast avbryta fotograferandet och åka hem, eftersom vi inte visste om han var allergisk.

Mannen klarade sig utan bestående men, och även om jag är ledsen över att det var han som fick ta smällen, tänker jag att det nog var tur att det inte var jag som blev stucken. Sedan jag var liten har jag nämligen dragits med myggallergi. Jag kunde få frenetiskt kliande myggbett, stora som tennisbollar. Vissa blev till och med svullna, ömma och blå som blåmärken. Det har blivit bättre med åren, men jag får fortfarande myggbett av imponerande dimensioner. Så tänk om det hade varit mig, som molnet följt efter…

Posted by Melody Sundberg in Fotografering, Kåseri, Sverige, 0 comments
Tältstrapatser i Norge: Fågelön Runde

Tältstrapatser i Norge: Fågelön Runde

08.08.2013

Jag skäms nästan att säga det. Vi har gjort ett stort misstag. Vi har varit till Runde, ett av Norges främsta paradis för fågelfotografer; en fågelö där Lunnefåglar häckar i massor. Trots detta kom vi hem med tomt minneskort. Hur är det möjligt?*

Svaret är lika enkelt som det är pinsamt. Vi… åkte till fågelön utan regnkläder. Hur kunde vi? Efter alla varningar? Efter alla varningens ord vi läst om att det “alltid” regnar på Runde?

Jag tror inte att vi tog varningarna på allvar. Ni vet, jag är ändå 25 år. Jag kan inte minnas att jag haft användning av regnkläder sedan jag som tioåring plockade daggmask i en hink. Regn är övergående i de delar av Sverige jag bott i. Övergående. Men inte på Runde. Jag ska berätta vad som hände.

Ni som hängt med sen de tidigare blogginläggen vet att det regnat sedan vi åkte mot Trollstigen. Vidare hade det regnat i Geiranger, och vi hade fått packa tältet i plaskvått skick och inte haft möjlighet att torka våra blöta kläder. Det regnade även hela vägen till Runde. Och det regnade definitivt i Runde med.

När vi anlände till Goksøyr camping språkade vi lite med campingägaren Knut. Han sade att den bästa tiden för att fotografera lunnefåglar egentligen är i juni och att han på grund av det dåliga vädret inte varit till fågelberget på ett par dagar. Han kunde inte med säkerhet säga om det överhuvudtaget fanns några lunnefåglar där just nu.

Vi började sökandet efter en någorlunda torr tältplats. Det visade sig dessvärre vara närmast omöjligt att finna. De flesta gräsmattor var helt genomdränkta och i de flesta fall fulla med vattenpölar. Tillslut hittade campingägaren en någorlunda torr fläck invid campingreceptionen. Vi satte upp det våta tältet som blev ännu våtare av det ännu pågående regnet.

Knuts ord “det er et varmt kjøkken der borte” hade satt sig i huvudet och vi gick dit för att fika. När vi kom in var där proppfullt med människor. Det var som om hela den tillfälliga befolkningen på ön bestämt sig för att värma sig i köket. Trött och blöt gjorde jag i ordning kaffet.

Det var då de kom.

Tyskarna. Fem stycken var de. De tittade lite hemlighetsfullt på varandra. Flinade lite. Alla i rummet tittade på dem. De började ta fram matvaror ur en väska och startade ugnen. De hackade och skar, stekte och fräste. Alla tittade. Tyskarna bänkade sig vid bordet. Ur ugnen togs det fram något som doftade utsökt, något ångande och knaprigt. Helstekt fisk och rykande varm potatis dukades fram på bordet. Alla tittade. Tyskarna nästan dreglade, flinade, och undvek att titta på de andra i rummet. De började äta, stönade nästan av förtjusning. Jag tittade ner på mitt blaskiga, halvljumma pulverkaffe och torra ICA Basic-kakor. Vi åt upp fort och gick ut i vätan igen.

Vi ville ändå ge Lunnefåglarna en chans. Vi hade ju trots allt inte åkt till Runde helt utan regnkläder. Jag hade ju min förbaskade gigantiska regnponcho och dessutom ett paraply. Paraplyet är för övrigt en egen historia. Jag hade, flera år tidigare, köpt det i regnens huvudstad London. I många år hade det överlevt det svenska vädret. Men efter fem minuter på Runde blåste det sönder och vi var dyngsura redan innan vi ens börjat stigningen uppför fågelfjället. Lunnefåglarna fick vara. Vi lade oss tidigt och försökte somna.

Tältet var av vätan väldigt hängigt inuti, men eftersom det fanns innertält var åtminstone inte fukten på insidan. Men jag var ändå orolig. Vi hade aldrig regntestat vårt Quechua popuptält på riktigt, och nu hade det inte ens fått någon chans att torka upp efter de senaste dagarnas ihärdiga regnande. Det hade inte varit uppehåll i regnet ens för fem minuter sedan vi kom fram, och det verkade inte bli det heller.

Tillslut lyckades jag få en blund i ögonen, men vaknade snart av ett märkligt ljud. Tältet var uppsatt vid en häck, och det hade börjat storma kraftigt under natten. Vinden liksom färdades längst häcken och stötte mot tältet i full kraft. Man kunde liksom höra hur vinden närmade sig. När den nådde tältet var det med en sån kraft att hela absiden trycktes in mot själva tältet. Då blev jag verkligen orolig. Skulle vårt tält klara påfrestningarna?

Tältet klarade det. Vi klarade det. Aldrig mer ska jag underskatta ett Quechua popuptält. Det var fullständigt plaskvått på utsidan men ingenting hade gått genom innertältet. Men vi hade fått nog. Väderraporterna såg inte lovade ut framöver, och eftersom vi inte hade regnkläder skulle vi inte ens kunna ta oss upp på fågelberget. Irriterade och våta packade vi ihop tältet tidigt på morgonen – fortfarande i ösregn – checkade ut och for. Jag sa till sambon att “nu stannar vi inte förrän vi hittat en plats där det är SOL, och där väderleksrapporten lovar sol i flera dagar framåt”. Gode Gud, bad jag, må vi hitta en sådan plats. Så fick det bli.

Resan till den första soliga platsen visade sig bli fem timmar lång, men när vi slog upp tältet på Vangen camping i Otta var det med ett leende på läpparna. Sol. Varmt. Inte en regndroppe. Vi bredde ut tältet och kläderna och såg till att allt torkade. Och i receptionen hittade jag en broschyr: “Otta – Norges soligaste plats”. Vi hade kommit rätt. Och vid Otta fanns Rondane, de vackra fjällen.

* Fotnot. Detta inlägg påbörjades sommaren 2013, då resan gjordes, och avslutades sommaren 2017 efter ett långt blogguppehåll. Nu, fyra år senare, har vi varit ytterligare två gånger på Runde. Trots att vi varit överdrivet utrustade med diverse regnskydd har vi knappt behövt använda dem. Runde har blivit en Nordens favoritplats med sina fantastiska landskap och Lunnefåglar, och ön och Goksøyr camping rekommenderas varmt till alla!

Posted by Melody Sundberg in Kåseri, Norge, Resa, Tältning, 0 comments
Tältstrapatser i Norge: De sju systrarna i Geiranger

Tältstrapatser i Norge: De sju systrarna i Geiranger

31.07.2013

Det bar vidare mot Geiranger, en by omringad av höga berg, och en fjord som utnämnts av UNESCO till ett av världsarven. 

Det mesta i Norge tar längre tid än förväntat. En två-timmarsresa i Sverige blir det dubbla i Norge. Anledningen är bergen, som man antingen måste ta sig runt, eller där det finns tunnel, igenom. För att spara tid bestämde vi oss för att ta färjan till Eidsdal. Dessvärre visade det sig att det bara går två färjor om dagen och vi hade missat den sista. Det var då vi fick syn på ett suspekt hus nere vid hamnen.

I huset satt en ung kille bakom kassan och såg på TV. När han fått syn på oss frågade han på engelska:

– Are ya’all going to Geiranger by the ferry, man?
– Jess, wi want tu gå tu Geiranger bai the ferry, svarade jag på utmärkt svengelska.
– All righta, man, there’s another ferry that goes every 20 minutes bout’ four kilometres in that direction, säger han och pekar ut genom fönstret. – Take that one, dude!
– Okey, tänk ju … män, sa jag.

Geirangerfjorden.

Vi följde beskrivningen och hittade mycket riktigt en annan färja, som skulle föra oss nära slutdestinationen Geiranger. Yes! Gerianger har ca. 600 000 besökare om året, och det är inte så konstigt. Byn, med de omkringliggande höga bergen och med Geirangerfjorden framför, ser nästan overklig ut, tagen som ur en saga. Fjorden är en av Norges mest besökta turistplatser och finns med på UNESCO:s världsarvslista.

Det var mycket folk på Geirangers camping, men vi fick en fin gräsplätt där vi kunde slå upp vårt tält. Medan vi delade på en burk gasol-ravioli var det roligt att titta på de andra campinggästerna som titt som tätt sprang förbi och jagade någon plastpåse som gått till väders.

 “Ahhh”, tänkte jag, mätt och belåten. “Nu befinner vi oss ju på en camping. Här ska det allt bli skönt med en rejält varm dusch så man får värma upp sig lite efter allt regnväder!” Men ack vad jag bedrog mig. När jag kom in i badrummet och hade klätt av mig, samlat kläderna i en prydlig hög och leende skulle dra igång varmvattnet, upptäckte jag en liten dosa på väggen. På den stod att läsa:10 kronor for fem minutter dusj. Betal her“. Det var då latheten slog till. Plånboken fanns i bilen på andra sidan campingplatsen. Osäkert om jag ens hade några kontanter. Jag skulle alltså vara tvungen att gå till receptionen och växla först. Palla. Hellre hoppade jag i Geirangerfjorden! Faktum kvarstod att jag såg ut som om jag hade smort in ett margarinpaket i håret. Det måste tvättas. Hur jag gjorde med resten av kroppen är en annan historia, men vad håret anbelangar begagnades följande tillvägagångssätt:

Den ädla konsten att tvätta håret på Norsk camping då du glömt plånbokseländet i bilen, eller är för snål för att betala 10 NOK / 5 minuter dusch: 

1. Klä av dig på överkroppen.
2. Ta inte av dig skorna, golvet är iskallt.
3. Böj dig framåt så långt du kan för att komma under duschen (som ibland sitter fast i väggen och inte ens går att ta ner), men akta så att inte skorna blir blöta. Man får liksom stå som en ostbåge. Fötterna på golvet långt från duschen för att skydda skorna från vätan, huvudet under vattnet. Illustration återfinns till vänster. Dra igång vattnet, börja tvätta håret.
5. Stäng av duschen några gånger emellanåt för att hämta dig från det iskalla vattnet, som känns som det kommer direkt från några gubbar vars yrkesroll är att utanför husknuten sitta och smälta det vatten som kommer direkt från närmaste glaciär.
6. Schamponera, skölj.
7. Färdig. Försök klä på dig trots att du med största sannolikhet frusit fast i ovanstående position.

När jag var färdig upptäckte jag att jag glömt ta med mig handduken. Tur att det fanns toalettpapper. Efter att ha torkat håret med sisådär 10 meter av dylik vara klädde jag på mig och gick huttrande tillbaka mot tältet.

 

Melody, iklädd regnponcho, blockerar ofrivilligt vyn för övriga turister.

När jag var färdig upptäckte jag att jag glömt ta med mig handduken. Tur att det fanns toalettpapper. Efter att ha torkat håret med sisådär 10 meter av dylik vara klädde jag på mig och gick huttrande tillbaka mot tältet. Dagen efter var det dags för den välkända färjeturen på Geirangerfjorden, en fantastisk upplevelse. Klarblått, rent vatten mellan höga bergväggar, byn försvinnandes i fjärran. Längs en av bergväggarna strömmade sju vattenfall, De sju systrarna, rakt ner i fjorden.

Men så satte det igång att regna igen och jag blev så illa tvungen att återigen dra på min tio gånger för stora regnponcho från Clas Ohlson. “Nåja”, tänkte jag, “så illa kan det väl inte vara. De flesta turister är ju rätt lustigt klädda i detta väder”. Men så märkte jag att folk började backa undan från mig, fnissa och titta lite konstigt. Anledningen till det fick jag inte veta förrän långt senare, då jag såg på fotona som sambon tagit av mig. Jag tänker inte ens lägga upp dem här. Men för att ge er en bild av min uppenbarelse, tänk er ett gigantiskt Clas Ohlson-tält, lutande över relingen på en Geiranger-färja. Men en enklare illustration kan jag åtminstone bjuda på. Men trots de vackra vyerna gnagde oron i bakhuvudet. Regnet bara fortsatte, och tältet hade inte fått torka på åtskilliga dagar. Inte vi heller. Skulle det bli bättre på fågelön Runde? Skulle vi äntligen få se Norge i solsken? Vi kunde bara hoppas. Resan bar vidare.

 

Posted by Melody Sundberg in Fotografering, Norge, Resa, Tältning, 0 comments
Tältstrapatser i Norge: Trångt på Trollstigen

Tältstrapatser i Norge: Trångt på Trollstigen

30.07.2013

Resan bar vidare mot Trollstigen, en av Norges mest fotograferade platser. Och det är inte att undra på! 

Vi stannade först nedanför Trollstigen för att ta några bilder. Det hade nu regnat i några timmar men det fungerade rätt bra att fota under ett paraply. Den smala bilvägen slingrade sig med skarpa krökar upp för ett berg, och på båda sidor forsade gigantiska vattenfall.

Melody i svampformation. 

Snart började resan uppåt för den smala och krokiga vägen. Micke fick äran att köra medan jag nästan lutade ut genom bilfönstret med kameran för att inte missa något. Det var en häftig upplevelse att se den fantastiska utsikten och alla vattenfall fara förbi fönstret! Vid en av krökarna stötte vi dock på patrull, det kom nämligen en buss.

Vi längs en av Trollstigens kurvor. 

Efter lite knölande kom vi vidare, och snart var vi uppe vid utsiktspunkten. Där fick vi se en hisnande utsikt. Det småregnade hela tiden men det “dåliga” vädret var ju fotografiskt bra då vi fick både låga moln och dimma med på bilderna. Jag menar, vilken vy! De vackra vyerna var inte över bara för att vi kört upp längs Trollstigen. När man kom upp och fortsatte längs vägen fanns de vackraste landskap på båda sidor. Resan bar vidare mot Geiranger.

Posted by Melody Sundberg in Fotografering, Kåseri, Norge, Resa, 0 comments
Tältstrapatser i Norge: Myskoxjakt med kameran på Dovrefjell

Tältstrapatser i Norge: Myskoxjakt med kameran på Dovrefjell

29.07.2013

Norge. Landet där man äter brunost på vaffler, där fåren går lösa på vägarna och där alla ord är felstavade. Landet jag aldrig besökt. Landet vi äntligen var på väg till. 

Dovrefjell lät som ett bra första mål på vår Norgeresa. Dovrefjell, eller Dovre, är en norsk bergskedja, där det högsta berget heter Snøhetta (2286 meter). Dovre är också den enda platsen i Norge där man kan stöta på myskoxar.

Tältet packades i bilen resan började. Efter att ha kört över norska gränsen vid Charlottenberg, fortsatte resan norrut via Lillehammer. Landskapet förvandlades sakta men säkert från att vara ganska platt till att smyckas med högre och högre berg. Snart omgavs vi av blå berg med snöklädda toppar, och mellan dem, klarblå, genomskinliga fjordar med sandbotten. Ju mer norrut vi färdades, desto mer sjönk temperaturen. Inte att undra på att norrmännen tittade lite konstigt då jag klev ur bilen i Dovrefjell endast iförd t-shirt och shorts.

Vid Kongsvold fjällstation frågade vi var myskoxarna senast setts till, och hänvisades till ett större område på kartan. Men vandringen fick vänta till nästa dag. Vi slog upp tältet i närheten av bilvägen. Utsikten över tundran var magisk, och likaså var solnedgångens rosafärgade himmel.

På grund av myggmolnet runt tältet bestämde vi oss för att inmundiga kvällens korv med bröd på gasolkök på en närbelägen parkering, där blåsten gjorde att myggen inte trivdes. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva använda vinterjacka i juli, men nu var jag i Dovrefjell med både vinterjacka, merinounderställ, två lager koftor, mössa och vantar. Och det behövdes. Gradmässigt snurrade det kring 13 grader, men det blåste som aldrig förr. När det var läggdags började det gå ner mot +6, och under natten närmade det sig +2. Jag skulle ha haft en lite varmare sovsäck. Vi lyckades tillslut ändå få några timmars sömn.

Dagen efter bestämde vi oss för att ge oss iväg ut på fjället på myskoxjakt med kameror, vattenflaskor och lite fika. Skulle vattenflaskan behöva fyllas på är det bara att gå till närmsta fjällbäck. Vi begav oss mot Grønbakken och började vandra in bland bergen. Vinden var fortsatt kraftig, men vilken natur! Vidsträckta vidder med tundra runt omkring oss, inga andra människor, inga vägar, inga bilar. Underbart!

Men myskoxarna tycktes ha försvunnit från jordens yta. Hur långt vi än gick, och hur mycket vi än kikade, såg vi inte till en enda. Vilken otur vi måste ha. Dovres varenda oxe måste ha flytt i fullständig förskräckelse när de såg oss komma. Inte så konstigt i och för sig. Det regnade lite till och ifrån och jag hade på mig en totalt värdelös regnponcho från Clas Ohlson, som verkade vara i storlek XXL. Jag såg formligen ut som ett vandrande tält.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det blev alltså inte mycket till oxfotande för oss, men väl landskapsfoto. Kör man vägen norr om fjällstationen finner man höga och ståtliga berg på båda sidor om vägen, och har man korkgluggarna öppna kan man upptäcka de i svängarna halvt dolda vattenfall som inte syns förrän man är mitt framför dem. Ofta upptäckte vi sådana i farten och fick vända bilen och åka tillbaka igen för att fota dem.

Resan bar vidare mot Trollstigen.

Posted by Melody Sundberg in Fotografering, Kåseri, Norge, Resa, Tältning, 0 comments
Tältstrapatser i Sverige – Gålö camping

Tältstrapatser i Sverige – Gålö camping

18.06.2013

Tidigare, innan jag härdats av att tälta ute i vildmarken, tyckte jag att camping var ett rätt primitivt leverne. Det var liksom lite Bear Grylls över det. Men nu kändes det som lyx att äntligen få sova på en camping. Nu skulle vi ha el och vatten precis invid tältet, en platt gräsmatta att ligga på, och toalett och dusch inom några meter. 

Eftersom vi älskar hav, klippiga stränder och skog tyckte vi att Stockholms skärgård lät som en drömplats för tältning. Vi valde ut Gålö havsbad & camping som skulle ligga perfekt till på en halvö med jättevackra stränder. När vi kommit fram till Gålö letade vi upp en avskild plats där vi kunde slå upp tältet. Sedan var det dags för att värma korv med bröd på gasolköket. Är man så hårdhudade som vi, äter man ju inte på campingrestaurangen. Efter det gick vi en kort promenad genom skogen ut till havet, där man hade kunnat stanna i evigheter. Vågorna slog in mot klipporna, segelbåtarna stävade i horisonten, solen sken… underbart är bara förnamnet.

Så var det dags för den första natten. Att sova på camping har som sagt sina fördelar. Man vet att man inte är ensam och att det finns andra människor runt omkring en. Detta är förstås inte alltid positivt. Allt var lugnt fram till 22 tiden då en skåning snubblade över tältpinnarna. Därefter lät det som om någon släpat med ett trumset, gitarrer och mikrofoner och de spelade och skrålade så högt att det ekade över hela området. Detta höll de på med fram till 03:00 tiden, då det satte igång att ösregna och då kunde jag inte sova av smattrandet. Det blev inte så mycket till sömn under första natten, men vi fick åtminstone pröva tältets regnduglighet.

Andra dagen åkte vi in till Stockholm och vandrade kring. Trots att jag är uppvuxen i en Stockholmsförort har jag aldrig känt mig som en storstadsmänniska. Nej, huvaligen. Dessutom blir man ruinerad så fort man sätter foten i Hufvudstaden. Inte minst på grund av toaletterna, hos vilka man måste betala en förmögenhet (läs 10 kr) för ett besök. Som tjej går man ju på toa ungefär 100 gånger om dagen (lätt överdrift) så man har snabbt gjort av med en utemiddag bara genom att gå på muggen. Vi skyndade oss tillbaka till lugnet i Gålös natur.

Nu var det bara att hoppas på att nästa natt skulle bringa bättre sömn. “Alla” säger att andra natten man sover i tält kommer man att sova bra eftersom man är så utmattad av förra nattens knappa sömn. Jag hoppades att det skulle stämma, och till min förvåning sov jag som en stock. Äntligen en redig natts sömn i ett tält! Sambon fick emellertid ett abrupt uppvaknande. Det krälade nämligen en stor, svart larv över ansiktet på honom. Det var i alla fall vad han trodde, tills han insåg att det bara var märkeslappen på mössan som lossnat.

Nu var det dags att börja bege sig hemåt! Men först ville vi allt till havet en runda till. Där blev det några fler bilder och det var svårt att slita sig därifrån för att köra hem. Så vad lärde vi oss då av av att tälta på en camping? Upplevelsen var bra och vi var mycket nöjda med det som Gålö camping hade att ge, och läget var utmärkt. Men visst föredrar man de naturliga nattliga ljuden ute i naturen framför snubblande skåningar och garagerock…

 

Posted by Melody Sundberg in Kåseri, Resa, Sverige, Tältning, 0 comments