Norge

Tältstrapatser i Norge: Fågelön Runde

Tältstrapatser i Norge: Fågelön Runde

08.08.2013

Jag skäms nästan att säga det. Vi har gjort ett stort misstag. Vi har varit till Runde, ett av Norges främsta paradis för fågelfotografer; en fågelö där Lunnefåglar häckar i massor. Trots detta kom vi hem med tomt minneskort. Hur är det möjligt?*

Svaret är lika enkelt som det är pinsamt. Vi… åkte till fågelön utan regnkläder. Hur kunde vi? Efter alla varningar? Efter alla varningens ord vi läst om att det “alltid” regnar på Runde?

Jag tror inte att vi tog varningarna på allvar. Ni vet, jag är ändå 25 år. Jag kan inte minnas att jag haft användning av regnkläder sedan jag som tioåring plockade daggmask i en hink. Regn är övergående i de delar av Sverige jag bott i. Övergående. Men inte på Runde. Jag ska berätta vad som hände.

Ni som hängt med sen de tidigare blogginläggen vet att det regnat sedan vi åkte mot Trollstigen. Vidare hade det regnat i Geiranger, och vi hade fått packa tältet i plaskvått skick och inte haft möjlighet att torka våra blöta kläder. Det regnade även hela vägen till Runde. Och det regnade definitivt i Runde med.

När vi anlände till Goksøyr camping språkade vi lite med campingägaren Knut. Han sade att den bästa tiden för att fotografera lunnefåglar egentligen är i juni och att han på grund av det dåliga vädret inte varit till fågelberget på ett par dagar. Han kunde inte med säkerhet säga om det överhuvudtaget fanns några lunnefåglar där just nu.

Vi började sökandet efter en någorlunda torr tältplats. Det visade sig dessvärre vara närmast omöjligt att finna. De flesta gräsmattor var helt genomdränkta och i de flesta fall fulla med vattenpölar. Tillslut hittade campingägaren en någorlunda torr fläck invid campingreceptionen. Vi satte upp det våta tältet som blev ännu våtare av det ännu pågående regnet.

Knuts ord “det er et varmt kjøkken der borte” hade satt sig i huvudet och vi gick dit för att fika. När vi kom in var där proppfullt med människor. Det var som om hela den tillfälliga befolkningen på ön bestämt sig för att värma sig i köket. Trött och blöt gjorde jag i ordning kaffet.

Det var då de kom.

Tyskarna. Fem stycken var de. De tittade lite hemlighetsfullt på varandra. Flinade lite. Alla i rummet tittade på dem. De började ta fram matvaror ur en väska och startade ugnen. De hackade och skar, stekte och fräste. Alla tittade. Tyskarna bänkade sig vid bordet. Ur ugnen togs det fram något som doftade utsökt, något ångande och knaprigt. Helstekt fisk och rykande varm potatis dukades fram på bordet. Alla tittade. Tyskarna nästan dreglade, flinade, och undvek att titta på de andra i rummet. De började äta, stönade nästan av förtjusning. Jag tittade ner på mitt blaskiga, halvljumma pulverkaffe och torra ICA Basic-kakor. Vi åt upp fort och gick ut i vätan igen.

Vi ville ändå ge Lunnefåglarna en chans. Vi hade ju trots allt inte åkt till Runde helt utan regnkläder. Jag hade ju min förbaskade gigantiska regnponcho och dessutom ett paraply. Paraplyet är för övrigt en egen historia. Jag hade, flera år tidigare, köpt det i regnens huvudstad London. I många år hade det överlevt det svenska vädret. Men efter fem minuter på Runde blåste det sönder och vi var dyngsura redan innan vi ens börjat stigningen uppför fågelfjället. Lunnefåglarna fick vara. Vi lade oss tidigt och försökte somna.

Tältet var av vätan väldigt hängigt inuti, men eftersom det fanns innertält var åtminstone inte fukten på insidan. Men jag var ändå orolig. Vi hade aldrig regntestat vårt Quechua popuptält på riktigt, och nu hade det inte ens fått någon chans att torka upp efter de senaste dagarnas ihärdiga regnande. Det hade inte varit uppehåll i regnet ens för fem minuter sedan vi kom fram, och det verkade inte bli det heller.

Tillslut lyckades jag få en blund i ögonen, men vaknade snart av ett märkligt ljud. Tältet var uppsatt vid en häck, och det hade börjat storma kraftigt under natten. Vinden liksom färdades längst häcken och stötte mot tältet i full kraft. Man kunde liksom höra hur vinden närmade sig. När den nådde tältet var det med en sån kraft att hela absiden trycktes in mot själva tältet. Då blev jag verkligen orolig. Skulle vårt tält klara påfrestningarna?

Tältet klarade det. Vi klarade det. Aldrig mer ska jag underskatta ett Quechua popuptält. Det var fullständigt plaskvått på utsidan men ingenting hade gått genom innertältet. Men vi hade fått nog. Väderraporterna såg inte lovade ut framöver, och eftersom vi inte hade regnkläder skulle vi inte ens kunna ta oss upp på fågelberget. Irriterade och våta packade vi ihop tältet tidigt på morgonen – fortfarande i ösregn – checkade ut och for. Jag sa till sambon att “nu stannar vi inte förrän vi hittat en plats där det är SOL, och där väderleksrapporten lovar sol i flera dagar framåt”. Gode Gud, bad jag, må vi hitta en sådan plats. Så fick det bli.

Resan till den första soliga platsen visade sig bli fem timmar lång, men när vi slog upp tältet på Vangen camping i Otta var det med ett leende på läpparna. Sol. Varmt. Inte en regndroppe. Vi bredde ut tältet och kläderna och såg till att allt torkade. Och i receptionen hittade jag en broschyr: “Otta – Norges soligaste plats”. Vi hade kommit rätt. Och vid Otta fanns Rondane, de vackra fjällen.

* Fotnot. Detta inlägg påbörjades sommaren 2013, då resan gjordes, och avslutades sommaren 2017 efter ett långt blogguppehåll. Nu, fyra år senare, har vi varit ytterligare två gånger på Runde. Trots att vi varit överdrivet utrustade med diverse regnskydd har vi knappt behövt använda dem. Runde har blivit en Nordens favoritplats med sina fantastiska landskap och Lunnefåglar, och ön och Goksøyr camping rekommenderas varmt till alla!

Posted by Melody Sundberg in Kåseri, Norge, Resa, Tältning, 0 comments
Tältstrapatser i Norge: De sju systrarna i Geiranger

Tältstrapatser i Norge: De sju systrarna i Geiranger

31.07.2013

Det bar vidare mot Geiranger, en by omringad av höga berg, och en fjord som utnämnts av UNESCO till ett av världsarven. 

Det mesta i Norge tar längre tid än förväntat. En två-timmarsresa i Sverige blir det dubbla i Norge. Anledningen är bergen, som man antingen måste ta sig runt, eller där det finns tunnel, igenom. För att spara tid bestämde vi oss för att ta färjan till Eidsdal. Dessvärre visade det sig att det bara går två färjor om dagen och vi hade missat den sista. Det var då vi fick syn på ett suspekt hus nere vid hamnen.

I huset satt en ung kille bakom kassan och såg på TV. När han fått syn på oss frågade han på engelska:

– Are ya’all going to Geiranger by the ferry, man?
– Jess, wi want tu gå tu Geiranger bai the ferry, svarade jag på utmärkt svengelska.
– All righta, man, there’s another ferry that goes every 20 minutes bout’ four kilometres in that direction, säger han och pekar ut genom fönstret. – Take that one, dude!
– Okey, tänk ju … män, sa jag.

Geirangerfjorden.

Vi följde beskrivningen och hittade mycket riktigt en annan färja, som skulle föra oss nära slutdestinationen Geiranger. Yes! Gerianger har ca. 600 000 besökare om året, och det är inte så konstigt. Byn, med de omkringliggande höga bergen och med Geirangerfjorden framför, ser nästan overklig ut, tagen som ur en saga. Fjorden är en av Norges mest besökta turistplatser och finns med på UNESCO:s världsarvslista.

Det var mycket folk på Geirangers camping, men vi fick en fin gräsplätt där vi kunde slå upp vårt tält. Medan vi delade på en burk gasol-ravioli var det roligt att titta på de andra campinggästerna som titt som tätt sprang förbi och jagade någon plastpåse som gått till väders.

 “Ahhh”, tänkte jag, mätt och belåten. “Nu befinner vi oss ju på en camping. Här ska det allt bli skönt med en rejält varm dusch så man får värma upp sig lite efter allt regnväder!” Men ack vad jag bedrog mig. När jag kom in i badrummet och hade klätt av mig, samlat kläderna i en prydlig hög och leende skulle dra igång varmvattnet, upptäckte jag en liten dosa på väggen. På den stod att läsa:10 kronor for fem minutter dusj. Betal her“. Det var då latheten slog till. Plånboken fanns i bilen på andra sidan campingplatsen. Osäkert om jag ens hade några kontanter. Jag skulle alltså vara tvungen att gå till receptionen och växla först. Palla. Hellre hoppade jag i Geirangerfjorden! Faktum kvarstod att jag såg ut som om jag hade smort in ett margarinpaket i håret. Det måste tvättas. Hur jag gjorde med resten av kroppen är en annan historia, men vad håret anbelangar begagnades följande tillvägagångssätt:

Den ädla konsten att tvätta håret på Norsk camping då du glömt plånbokseländet i bilen, eller är för snål för att betala 10 NOK / 5 minuter dusch: 

1. Klä av dig på överkroppen.
2. Ta inte av dig skorna, golvet är iskallt.
3. Böj dig framåt så långt du kan för att komma under duschen (som ibland sitter fast i väggen och inte ens går att ta ner), men akta så att inte skorna blir blöta. Man får liksom stå som en ostbåge. Fötterna på golvet långt från duschen för att skydda skorna från vätan, huvudet under vattnet. Illustration återfinns till vänster. Dra igång vattnet, börja tvätta håret.
5. Stäng av duschen några gånger emellanåt för att hämta dig från det iskalla vattnet, som känns som det kommer direkt från några gubbar vars yrkesroll är att utanför husknuten sitta och smälta det vatten som kommer direkt från närmaste glaciär.
6. Schamponera, skölj.
7. Färdig. Försök klä på dig trots att du med största sannolikhet frusit fast i ovanstående position.

När jag var färdig upptäckte jag att jag glömt ta med mig handduken. Tur att det fanns toalettpapper. Efter att ha torkat håret med sisådär 10 meter av dylik vara klädde jag på mig och gick huttrande tillbaka mot tältet.

 

Melody, iklädd regnponcho, blockerar ofrivilligt vyn för övriga turister.

När jag var färdig upptäckte jag att jag glömt ta med mig handduken. Tur att det fanns toalettpapper. Efter att ha torkat håret med sisådär 10 meter av dylik vara klädde jag på mig och gick huttrande tillbaka mot tältet. Dagen efter var det dags för den välkända färjeturen på Geirangerfjorden, en fantastisk upplevelse. Klarblått, rent vatten mellan höga bergväggar, byn försvinnandes i fjärran. Längs en av bergväggarna strömmade sju vattenfall, De sju systrarna, rakt ner i fjorden.

Men så satte det igång att regna igen och jag blev så illa tvungen att återigen dra på min tio gånger för stora regnponcho från Clas Ohlson. “Nåja”, tänkte jag, “så illa kan det väl inte vara. De flesta turister är ju rätt lustigt klädda i detta väder”. Men så märkte jag att folk började backa undan från mig, fnissa och titta lite konstigt. Anledningen till det fick jag inte veta förrän långt senare, då jag såg på fotona som sambon tagit av mig. Jag tänker inte ens lägga upp dem här. Men för att ge er en bild av min uppenbarelse, tänk er ett gigantiskt Clas Ohlson-tält, lutande över relingen på en Geiranger-färja. Men en enklare illustration kan jag åtminstone bjuda på. Men trots de vackra vyerna gnagde oron i bakhuvudet. Regnet bara fortsatte, och tältet hade inte fått torka på åtskilliga dagar. Inte vi heller. Skulle det bli bättre på fågelön Runde? Skulle vi äntligen få se Norge i solsken? Vi kunde bara hoppas. Resan bar vidare.

 

Posted by Melody Sundberg in Fotografering, Norge, Resa, Tältning, 0 comments
Tältstrapatser i Norge: Trångt på Trollstigen

Tältstrapatser i Norge: Trångt på Trollstigen

30.07.2013

Resan bar vidare mot Trollstigen, en av Norges mest fotograferade platser. Och det är inte att undra på! 

Vi stannade först nedanför Trollstigen för att ta några bilder. Det hade nu regnat i några timmar men det fungerade rätt bra att fota under ett paraply. Den smala bilvägen slingrade sig med skarpa krökar upp för ett berg, och på båda sidor forsade gigantiska vattenfall.

Melody i svampformation. 

Snart började resan uppåt för den smala och krokiga vägen. Micke fick äran att köra medan jag nästan lutade ut genom bilfönstret med kameran för att inte missa något. Det var en häftig upplevelse att se den fantastiska utsikten och alla vattenfall fara förbi fönstret! Vid en av krökarna stötte vi dock på patrull, det kom nämligen en buss.

Vi längs en av Trollstigens kurvor. 

Efter lite knölande kom vi vidare, och snart var vi uppe vid utsiktspunkten. Där fick vi se en hisnande utsikt. Det småregnade hela tiden men det “dåliga” vädret var ju fotografiskt bra då vi fick både låga moln och dimma med på bilderna. Jag menar, vilken vy! De vackra vyerna var inte över bara för att vi kört upp längs Trollstigen. När man kom upp och fortsatte längs vägen fanns de vackraste landskap på båda sidor. Resan bar vidare mot Geiranger.

Posted by Melody Sundberg in Fotografering, Kåseri, Norge, Resa, 0 comments
Tältstrapatser i Norge: Myskoxjakt med kameran på Dovrefjell

Tältstrapatser i Norge: Myskoxjakt med kameran på Dovrefjell

29.07.2013

Norge. Landet där man äter brunost på vaffler, där fåren går lösa på vägarna och där alla ord är felstavade. Landet jag aldrig besökt. Landet vi äntligen var på väg till. 

Dovrefjell lät som ett bra första mål på vår Norgeresa. Dovrefjell, eller Dovre, är en norsk bergskedja, där det högsta berget heter Snøhetta (2286 meter). Dovre är också den enda platsen i Norge där man kan stöta på myskoxar.

Tältet packades i bilen resan började. Efter att ha kört över norska gränsen vid Charlottenberg, fortsatte resan norrut via Lillehammer. Landskapet förvandlades sakta men säkert från att vara ganska platt till att smyckas med högre och högre berg. Snart omgavs vi av blå berg med snöklädda toppar, och mellan dem, klarblå, genomskinliga fjordar med sandbotten. Ju mer norrut vi färdades, desto mer sjönk temperaturen. Inte att undra på att norrmännen tittade lite konstigt då jag klev ur bilen i Dovrefjell endast iförd t-shirt och shorts.

Vid Kongsvold fjällstation frågade vi var myskoxarna senast setts till, och hänvisades till ett större område på kartan. Men vandringen fick vänta till nästa dag. Vi slog upp tältet i närheten av bilvägen. Utsikten över tundran var magisk, och likaså var solnedgångens rosafärgade himmel.

På grund av myggmolnet runt tältet bestämde vi oss för att inmundiga kvällens korv med bröd på gasolkök på en närbelägen parkering, där blåsten gjorde att myggen inte trivdes. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva använda vinterjacka i juli, men nu var jag i Dovrefjell med både vinterjacka, merinounderställ, två lager koftor, mössa och vantar. Och det behövdes. Gradmässigt snurrade det kring 13 grader, men det blåste som aldrig förr. När det var läggdags började det gå ner mot +6, och under natten närmade det sig +2. Jag skulle ha haft en lite varmare sovsäck. Vi lyckades tillslut ändå få några timmars sömn.

Dagen efter bestämde vi oss för att ge oss iväg ut på fjället på myskoxjakt med kameror, vattenflaskor och lite fika. Skulle vattenflaskan behöva fyllas på är det bara att gå till närmsta fjällbäck. Vi begav oss mot Grønbakken och började vandra in bland bergen. Vinden var fortsatt kraftig, men vilken natur! Vidsträckta vidder med tundra runt omkring oss, inga andra människor, inga vägar, inga bilar. Underbart!

Men myskoxarna tycktes ha försvunnit från jordens yta. Hur långt vi än gick, och hur mycket vi än kikade, såg vi inte till en enda. Vilken otur vi måste ha. Dovres varenda oxe måste ha flytt i fullständig förskräckelse när de såg oss komma. Inte så konstigt i och för sig. Det regnade lite till och ifrån och jag hade på mig en totalt värdelös regnponcho från Clas Ohlson, som verkade vara i storlek XXL. Jag såg formligen ut som ett vandrande tält.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det blev alltså inte mycket till oxfotande för oss, men väl landskapsfoto. Kör man vägen norr om fjällstationen finner man höga och ståtliga berg på båda sidor om vägen, och har man korkgluggarna öppna kan man upptäcka de i svängarna halvt dolda vattenfall som inte syns förrän man är mitt framför dem. Ofta upptäckte vi sådana i farten och fick vända bilen och åka tillbaka igen för att fota dem.

Resan bar vidare mot Trollstigen.

Posted by Melody Sundberg in Fotografering, Kåseri, Norge, Resa, Tältning, 0 comments