Sverige

Plötsligt hördes ett ilsket surrande bakom mig…

Plötsligt hördes ett ilsket surrande bakom mig…

15.07.2017

Det finns något jag numera alltid undviker, något som alltid finns i bakhuvudet sedan det jag nu ska förtälja hände: Trampa aldrig på några hål. Speciellt inte i skogen, framförallt inte i augusti. Låt oss ta det hela från början.

Trolldalen är en plats i Kilsbergen väster om Örebro. Det är en dal belägen i en trolsk skog, som tagen ur en av John Bauers barnböcker. Gigantiska stenblock från istiden ligger utspridda i den djupa skogen, och överallt finns mossbeklädda stubbar och murkna träd. I en porlande bäck kryper svarta kräftor, och vattnet mynnar ut i flera små vattenfall. Min man och jag hade många gånger försök fånga platsens mystik, men tyckte att det var dags att prova en ny vinkel. Det fick vi snart ångra.

Vi gick över en liten bäcken och fann en otydlig stig. Jag började gå på stigen och min man gick strax efter. Plötsligt hörs ett ilsket surrande bakom mig, och jag vänder mig om. Framför min man har ett stort moln tornat upp sig – ett ilsket surrande moln. Först förstod jag inte vad det var, men sedan dök svaret upp i huvudet.

Getingar.

Hundratals getingar.

Jag tror aldrig att jag sprungit så fort. Med imponerande hastighet och vighet hoppade jag likt en gasell över tuvorna (osäkert om eventuella åskådare hade hållit med). Min man sprang åt rakt motsatt håll. Jag vågade inte titta bakom mig, utan bara sprang, sprang och sprang, medan jag hoppades att de skulle ge upp sin jakt. Jag märkte snart att surrandet hade upphört, och vände mig försiktigt om. Getingarna var borta. Var hade de tagit vägen? Och var var min man? Skogen låg i tystnad, inte ett ljud hördes. Med fasa gjorde jag insikten att getingmolnet hade följt efter min man och inte mig. Jag var den som hade klivit i boet, men det var han som fått ta smällen.

Nu sprang jag om möjligt ännu fortare tillbaka. Jag tänkte med skräck på vad som kan hända om man blir stucken av hundratals getingar. Om jag inte missminner mig, finns det folk som mött döden på det sättet. Och ve och fasa – tänk om han visade sig vara allergisk! Gode Gud, må han vara oskadd!

Jag hittade min man på andra sidan bäcken. Han hade haft hela getingmolnet efter sig och fullkomligt flugit över vattendraget. Men som tur är hade han haft heltäckande kläder som han lyckats dra ännu tätare om sig i farten. Han klarade sig med endast två getingstick, ett på halsen och ett på huvudet. Vi bestämde oss för att genast avbryta fotograferandet och åka hem, eftersom vi inte visste om han var allergisk.

Mannen klarade sig utan bestående men, och även om jag är ledsen över att det var han som fick ta smällen, tänker jag att det nog var tur att det inte var jag som blev stucken. Sedan jag var liten har jag nämligen dragits med myggallergi. Jag kunde få frenetiskt kliande myggbett, stora som tennisbollar. Vissa blev till och med svullna, ömma och blå som blåmärken. Det har blivit bättre med åren, men jag får fortfarande myggbett av imponerande dimensioner. Så tänk om det hade varit mig, som molnet följt efter…

Posted by Melody Sundberg in Kåseri, Sverige, 0 comments
Tältstrapatser i Sverige – Du är inte så ensam som du tror

Tältstrapatser i Sverige – Du är inte så ensam som du tror

11.06.2013

Vi väljer alltid tältplats med omsorg. Marken får inte luta och den bör vara så slät som möjligt. För mig är det också viktigt med avskildhet. Kanske har jag alltför livlig fantasi, kanske har jag sett alltför många filmer som The Blairwitch Project. Men jag tycker att det är obehagligt att tälta nära vägar och civilisation, och känner mig betydligt tryggare så långt ute i naturen som möjligt.

Såhär ser man alltid ut när man vaknar efter en tältnatt. Alltid.

Tältplatser långt ifrån civilisationen är svårare att hitta när man tror, åtminstone i Närkeområdet. Vägar finns överallt, även där man allra minst anar det. Man behöver inte färdas långt genom en skog förrän man stöter på antingen hus eller vägar. För att hitta en så avlägsen plats som möjligt, studerade vi satellitbilder. Vi hittade slutligen en skogssjö ca. sex mil från Örebro. På satellitbilderna såg det inte ut att finnas en själ i närheten. Vi åkte länge på en skogsväg och kom till slut fram till en vändplats för skogsavverkningsfordon. Det var mycket öde och från vändplatsen gick den nu nästan obefintliga skogsvägen vidare mot sjön. Vi tänkte att det här stället kan väl ingen ha ärende till, och valde därför ut den som tältplats.

Vi slog upp tältet invid vändplatsen och packade upp mat och gasolkök. Det blev en härlig eftermiddagsstund i solskenet. Men så fort solen började gå ner, kom myggorna. Och inte bara kom, utan de fullständigt bolmade. Jag hade bara shorts och t-shirt på mig, och nu var goda råd dyra. Bytet till långbyxor måste ske illa kvickt. Jag kom på genidraget att jag borde kunna få av shortsen och på byxorna utan att behöva ta av mig mina svårsnörda kängor. Givetvis måste det gå. Så påbörjade jag projektet, men fastnade. Totalt. Jag stod alltså mitt i en skog, med myggorna bolmandes runt mig, i bara underkläderna, med ett par långbyxor hängandes på ena benet fastkilade på ett par kängor. Det såg ut precis som det låter.

När vi gick mot sjön längs den övervuxna vägen upptäckte vi att platsen inte var så ödslig som vi trott. Där fanns ett par tillyxade bänkar och några halvt sjunkna roddbåtar. Vi gick in i skogen och hittade där ett hemmabyggt… utedass. Vem bygger ett utedass mitt i en skog? Plötsligt hörs ljudet av en bil. Mycket riktigt. En liten, grå skåpbil kom sakta knagglandes längs vägen. Två män, som visade sig vara dykare, tittade förvånat på oss bakom vindrutan. Tur att de inte kom medan jag bytte byxor.

Vid 23 tiden lade vi oss och försökte sova, men det dröjde inte länge förrän jag hörde en motorsåg alldeles utanför tältduken. Jo, det är sant! Hade vi, trots våra försiktighetsåtgärder att hitta en obefolkad plats trots allt hittats av en yx-seriemördar-psykopat? Jag låg kvar i sovsäcken och lyssnade spänt. Det var nog inte en motorsåg ändå. Var det en motorcykel? Tillslut märkte jag att det var något konstigt med ljudet, det var liksom något naturligt över det. Jag insåg att det måste röra sig om någon sorts underlig fågel. Jag fick upp mobilen och Googlade helt sonika på “fågel som låter som en motorcykel. Ljudet visade sig tillhöra nattskärran, och på Wikipedia står det mycket riktigt: “Nattskärran uppmärksammas främst genom sin sång som oftast framförs nattetid från en upphöjd plats. Den kan närmast jämföras med ljudet av en motorcykel som kör förbi på långt avstånd.” Natten fortlöpte i övrigt lugnt förutom att det vid ett tillfälle lät som om en hel drös kväkande grodor bestämt sig för att vid fel datum fira midsommar runt tältet.

Morgonljuset höjdes sakta över tallarna och vi kröp ut ur tältet, när vi plötsligt hörde ett ljud. En man kom klivande med långa steg längs grusvägen. “Hej”, sa han. “Jag är en ornitolog på jakt efter sparvugglor. Ni har inte sett några?” Vi ruskade på huvudena och mannen ställde sig bredbent och kikade inåt skogen. “Men, se där”, sa han. “Där är ju en älgkalv!”

 

Posted by Melody Sundberg in Kåseri, Sverige, 0 comments
Tältstrapatser i Sverige – Första tältnatten

Tältstrapatser i Sverige – Första tältnatten

05.05.2013


I åratal hade vi funderat på att börja tälta. Så blev det äntligen dags. Tältet var införskaffat och inpackat i bilen. Så rullade vi iväg mot vår första natt ute i det fria. 

Slutligen föll valet på skogen närmast Rusakulan i Kilsbergen, väster om Örebro. Rusakulan är en utsiktsplats där man kan åtnjuta utsikten över Närkeslätten. Med grusvägen som leder mot kulan som utgångspunkt, vandrade vi ett hundratal meter inåt skogen.

Jag är en person som vill ha det bekvämt även fast jag är ute och tältar. Jag tror att det blir roligare och trivsammare om man gör det bekvämt och trevligt för sig, och det ökar chansen för att man får en positiv upplevelse. Därför hade vi införskaffat ett popuptält från Quechua. Popuptält, som namnet avslöjar, slås upp snabbt och lätt och vår Quechuavariant för tre personer var rymligt med en mindre absid. Det har dessutom flera inbyggda lampor och fönster i alla riktningar. När man fällt ihop det lägger man det i en påse och man kan sedan bära det som en ryggsäck. Det väger sex kilo.

Detta blev också första gången vi testade vårt införskaffade gasolkök från Jula. Vi valde ett som ligger ganska platt på marken och därför inte riskerar att välta. Maten (en konservburk med ravioli i köttsås) blev uppvärmd på fem minuter.

Så var det då dags att lägga sig. Men som många vittnar om tenderar sömnen att lysa med sin frånvaro under första tältnatten. Det är ofrånkomligt att ligga och lyssna på alla märkliga ljud, som gärna sätter igång ens livliga fantasi. Någon timme efter att vi lagt oss, lät det som om det gick någon – eller något – med vaggande gång utanför tältet, fram och tillbaka. Min sambo sa sedan att det kändes som om någon rört vid hans arm. Jag stack ut huvudet och tittade…men ingenting var där.

Vid 03:30 vaknade jag av den underbaraste fågelsång runt hela tältet, och det kändes härligt att vakna upp i naturen. Solen steg snabbt över träden och jag gick en kort promenad i skogen. Natten hade varit bra, men tyvärr hade jag inte fått mer än tre timmars sömn på grund av alla ovana ljud. Men det var det värt, och vi såg fram emot nästa tältning.

Posted by Melody Sundberg in Kåseri, Sverige, 0 comments