Plötsligt hördes ett ilsket surrande bakom mig…

15.07.2017

Det finns något jag numera alltid undviker, något som alltid finns i bakhuvudet sedan det jag nu ska förtälja hände: Trampa aldrig på några hål. Speciellt inte i skogen, framförallt inte i augusti. Låt oss ta det hela från början.

Trolldalen är en plats i Kilsbergen väster om Örebro. Det är en dal belägen i en trolsk skog, som tagen ur en av John Bauers barnböcker. Gigantiska stenblock från istiden ligger utspridda i den djupa skogen, och överallt finns mossbeklädda stubbar och murkna träd. I en porlande bäck kryper svarta kräftor, och vattnet mynnar ut i flera små vattenfall. Min man och jag hade många gånger försök fånga platsens mystik, men tyckte att det var dags att prova en ny vinkel. Det fick vi snart ångra.

Vi gick över en liten bäcken och fann en otydlig stig. Jag började gå på stigen och min man gick strax efter. Plötsligt hörs ett ilsket surrande bakom mig, och jag vänder mig om. Framför min man har ett stort moln tornat upp sig – ett ilsket surrande moln. Först förstod jag inte vad det var, men sedan dök svaret upp i huvudet.

Getingar.

Hundratals getingar.

Jag tror aldrig att jag sprungit så fort. Med imponerande hastighet och vighet hoppade jag likt en gasell över tuvorna (osäkert om eventuella åskådare hade hållit med). Min man sprang åt rakt motsatt håll. Jag vågade inte titta bakom mig, utan bara sprang, sprang och sprang, medan jag hoppades att de skulle ge upp sin jakt. Jag märkte snart att surrandet hade upphört, och vände mig försiktigt om. Getingarna var borta. Var hade de tagit vägen? Och var var min man? Skogen låg i tystnad, inte ett ljud hördes. Med fasa gjorde jag insikten att getingmolnet hade följt efter min man och inte mig. Jag var den som hade klivit i boet, men det var han som fått ta smällen.

Nu sprang jag om möjligt ännu fortare tillbaka. Jag tänkte med skräck på vad som kan hända om man blir stucken av hundratals getingar. Om jag inte missminner mig, finns det folk som mött döden på det sättet. Och ve och fasa – tänk om han visade sig vara allergisk! Gode Gud, må han vara oskadd!

Jag hittade min man på andra sidan bäcken. Han hade haft hela getingmolnet efter sig och fullkomligt flugit över vattendraget. Men som tur är hade han haft heltäckande kläder som han lyckats dra ännu tätare om sig i farten. Han klarade sig med endast två getingstick, ett på halsen och ett på huvudet. Vi bestämde oss för att genast avbryta fotograferandet och åka hem, eftersom vi inte visste om han var allergisk.

Mannen klarade sig utan bestående men, och även om jag är ledsen över att det var han som fick ta smällen, tänker jag att det nog var tur att det inte var jag som blev stucken. Sedan jag var liten har jag nämligen dragits med myggallergi. Jag kunde få frenetiskt kliande myggbett, stora som tennisbollar. Vissa blev till och med svullna, ömma och blå som blåmärken. Det har blivit bättre med åren, men jag får fortfarande myggbett av imponerande dimensioner. Så tänk om det hade varit mig, som molnet följt efter…

Posted by Melody Sundberg

Leave a Reply