Tältstrapatser i Sverige – Du är inte så ensam som du tror

11.06.2013

Vi väljer alltid tältplats med omsorg. Marken får inte luta och den bör vara så slät som möjligt. För mig är det också viktigt med avskildhet. Kanske har jag alltför livlig fantasi, kanske har jag sett alltför många filmer som The Blairwitch Project. Men jag tycker att det är obehagligt att tälta nära vägar och civilisation, och känner mig betydligt tryggare så långt ute i naturen som möjligt.

Såhär ser man alltid ut när man vaknar efter en tältnatt. Alltid.

Tältplatser långt ifrån civilisationen är svårare att hitta när man tror, åtminstone i Närkeområdet. Vägar finns överallt, även där man allra minst anar det. Man behöver inte färdas långt genom en skog förrän man stöter på antingen hus eller vägar. För att hitta en så avlägsen plats som möjligt, studerade vi satellitbilder. Vi hittade slutligen en skogssjö ca. sex mil från Örebro. På satellitbilderna såg det inte ut att finnas en själ i närheten. Vi åkte länge på en skogsväg och kom till slut fram till en vändplats för skogsavverkningsfordon. Det var mycket öde och från vändplatsen gick den nu nästan obefintliga skogsvägen vidare mot sjön. Vi tänkte att det här stället kan väl ingen ha ärende till, och valde därför ut den som tältplats.

Vi slog upp tältet invid vändplatsen och packade upp mat och gasolkök. Det blev en härlig eftermiddagsstund i solskenet. Men så fort solen började gå ner, kom myggorna. Och inte bara kom, utan de fullständigt bolmade. Jag hade bara shorts och t-shirt på mig, och nu var goda råd dyra. Bytet till långbyxor måste ske illa kvickt. Jag kom på genidraget att jag borde kunna få av shortsen och på byxorna utan att behöva ta av mig mina svårsnörda kängor. Givetvis måste det gå. Så påbörjade jag projektet, men fastnade. Totalt. Jag stod alltså mitt i en skog, med myggorna bolmandes runt mig, i bara underkläderna, med ett par långbyxor hängandes på ena benet fastkilade på ett par kängor. Det såg ut precis som det låter.

När vi gick mot sjön längs den övervuxna vägen upptäckte vi att platsen inte var så ödslig som vi trott. Där fanns ett par tillyxade bänkar och några halvt sjunkna roddbåtar. Vi gick in i skogen och hittade där ett hemmabyggt… utedass. Vem bygger ett utedass mitt i en skog? Plötsligt hörs ljudet av en bil. Mycket riktigt. En liten, grå skåpbil kom sakta knagglandes längs vägen. Två män, som visade sig vara dykare, tittade förvånat på oss bakom vindrutan. Tur att de inte kom medan jag bytte byxor.

Vid 23 tiden lade vi oss och försökte sova, men det dröjde inte länge förrän jag hörde en motorsåg alldeles utanför tältduken. Jo, det är sant! Hade vi, trots våra försiktighetsåtgärder att hitta en obefolkad plats trots allt hittats av en yx-seriemördar-psykopat? Jag låg kvar i sovsäcken och lyssnade spänt. Det var nog inte en motorsåg ändå. Var det en motorcykel? Tillslut märkte jag att det var något konstigt med ljudet, det var liksom något naturligt över det. Jag insåg att det måste röra sig om någon sorts underlig fågel. Jag fick upp mobilen och Googlade helt sonika på “fågel som låter som en motorcykel. Ljudet visade sig tillhöra nattskärran, och på Wikipedia står det mycket riktigt: “Nattskärran uppmärksammas främst genom sin sång som oftast framförs nattetid från en upphöjd plats. Den kan närmast jämföras med ljudet av en motorcykel som kör förbi på långt avstånd.” Natten fortlöpte i övrigt lugnt förutom att det vid ett tillfälle lät som om en hel drös kväkande grodor bestämt sig för att vid fel datum fira midsommar runt tältet.

Morgonljuset höjdes sakta över tallarna och vi kröp ut ur tältet, när vi plötsligt hörde ett ljud. En man kom klivande med långa steg längs grusvägen. “Hej”, sa han. “Jag är en ornitolog på jakt efter sparvugglor. Ni har inte sett några?” Vi ruskade på huvudena och mannen ställde sig bredbent och kikade inåt skogen. “Men, se där”, sa han. “Där är ju en älgkalv!”

 

Posted by Melody Sundberg

Leave a Reply