Tältstrapatser i Norge: Myskoxjakt med kameran på Dovrefjell

29.07.2013

Norge. Landet där man äter brunost på vaffler, där fåren går lösa på vägarna och där alla ord är felstavade. Landet jag aldrig besökt. Landet vi äntligen var på väg till. 

Dovrefjell lät som ett bra första mål på vår Norgeresa. Dovrefjell, eller Dovre, är en norsk bergskedja, där det högsta berget heter Snøhetta (2286 meter). Dovre är också den enda platsen i Norge där man kan stöta på myskoxar.

Tältet packades i bilen resan började. Efter att ha kört över norska gränsen vid Charlottenberg, fortsatte resan norrut via Lillehammer. Landskapet förvandlades sakta men säkert från att vara ganska platt till att smyckas med högre och högre berg. Snart omgavs vi av blå berg med snöklädda toppar, och mellan dem, klarblå, genomskinliga fjordar med sandbotten. Ju mer norrut vi färdades, desto mer sjönk temperaturen. Inte att undra på att norrmännen tittade lite konstigt då jag klev ur bilen i Dovrefjell endast iförd t-shirt och shorts.

Vid Kongsvold fjällstation frågade vi var myskoxarna senast setts till, och hänvisades till ett större område på kartan. Men vandringen fick vänta till nästa dag. Vi slog upp tältet i närheten av bilvägen. Utsikten över tundran var magisk, och likaså var solnedgångens rosafärgade himmel.

På grund av myggmolnet runt tältet bestämde vi oss för att inmundiga kvällens korv med bröd på gasolkök på en närbelägen parkering, där blåsten gjorde att myggen inte trivdes. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva använda vinterjacka i juli, men nu var jag i Dovrefjell med både vinterjacka, merinounderställ, två lager koftor, mössa och vantar. Och det behövdes. Gradmässigt snurrade det kring 13 grader, men det blåste som aldrig förr. När det var läggdags började det gå ner mot +6, och under natten närmade det sig +2. Jag skulle ha haft en lite varmare sovsäck. Vi lyckades tillslut ändå få några timmars sömn.

Dagen efter bestämde vi oss för att ge oss iväg ut på fjället på myskoxjakt med kameror, vattenflaskor och lite fika. Skulle vattenflaskan behöva fyllas på är det bara att gå till närmsta fjällbäck. Vi begav oss mot Grønbakken och började vandra in bland bergen. Vinden var fortsatt kraftig, men vilken natur! Vidsträckta vidder med tundra runt omkring oss, inga andra människor, inga vägar, inga bilar. Underbart!

Men myskoxarna tycktes ha försvunnit från jordens yta. Hur långt vi än gick, och hur mycket vi än kikade, såg vi inte till en enda. Vilken otur vi måste ha. Dovres varenda oxe måste ha flytt i fullständig förskräckelse när de såg oss komma. Inte så konstigt i och för sig. Det regnade lite till och ifrån och jag hade på mig en totalt värdelös regnponcho från Clas Ohlson, som verkade vara i storlek XXL. Jag såg formligen ut som ett vandrande tält.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det blev alltså inte mycket till oxfotande för oss, men väl landskapsfoto. Kör man vägen norr om fjällstationen finner man höga och ståtliga berg på båda sidor om vägen, och har man korkgluggarna öppna kan man upptäcka de i svängarna halvt dolda vattenfall som inte syns förrän man är mitt framför dem. Ofta upptäckte vi sådana i farten och fick vända bilen och åka tillbaka igen för att fota dem.

Resan bar vidare mot Trollstigen.

Posted by Melody Sundberg

Leave a Reply