Tältstrapatser i Norge: Fågelön Runde

08.08.2013

Jag skäms nästan att säga det. Vi har gjort ett stort misstag. Vi har varit till Runde, ett av Norges främsta paradis för fågelfotografer; en fågelö där Lunnefåglar häckar i massor. Trots detta kom vi hem med tomt minneskort. Hur är det möjligt?*

Svaret är lika enkelt som det är pinsamt. Vi… åkte till fågelön utan regnkläder. Hur kunde vi? Efter alla varningar? Efter alla varningens ord vi läst om att det “alltid” regnar på Runde?

Jag tror inte att vi tog varningarna på allvar. Ni vet, jag är ändå 25 år. Jag kan inte minnas att jag haft användning av regnkläder sedan jag som tioåring plockade daggmask i en hink. Regn är övergående i de delar av Sverige jag bott i. Övergående. Men inte på Runde. Jag ska berätta vad som hände.

Ni som hängt med sen de tidigare blogginläggen vet att det regnat sedan vi åkte mot Trollstigen. Vidare hade det regnat i Geiranger, och vi hade fått packa tältet i plaskvått skick och inte haft möjlighet att torka våra blöta kläder. Det regnade även hela vägen till Runde. Och det regnade definitivt i Runde med.

När vi anlände till Goksøyr camping språkade vi lite med campingägaren Knut. Han sade att den bästa tiden för att fotografera lunnefåglar egentligen är i juni och att han på grund av det dåliga vädret inte varit till fågelberget på ett par dagar. Han kunde inte med säkerhet säga om det överhuvudtaget fanns några lunnefåglar där just nu.

Vi började sökandet efter en någorlunda torr tältplats. Det visade sig dessvärre vara närmast omöjligt att finna. De flesta gräsmattor var helt genomdränkta och i de flesta fall fulla med vattenpölar. Tillslut hittade campingägaren en någorlunda torr fläck invid campingreceptionen. Vi satte upp det våta tältet som blev ännu våtare av det ännu pågående regnet.

Knuts ord “det er et varmt kjøkken der borte” hade satt sig i huvudet och vi gick dit för att fika. När vi kom in var där proppfullt med människor. Det var som om hela den tillfälliga befolkningen på ön bestämt sig för att värma sig i köket. Trött och blöt gjorde jag i ordning kaffet.

Det var då de kom.

Tyskarna. Fem stycken var de. De tittade lite hemlighetsfullt på varandra. Flinade lite. Alla i rummet tittade på dem. De började ta fram matvaror ur en väska och startade ugnen. De hackade och skar, stekte och fräste. Alla tittade. Tyskarna bänkade sig vid bordet. Ur ugnen togs det fram något som doftade utsökt, något ångande och knaprigt. Helstekt fisk och rykande varm potatis dukades fram på bordet. Alla tittade. Tyskarna nästan dreglade, flinade, och undvek att titta på de andra i rummet. De började äta, stönade nästan av förtjusning. Jag tittade ner på mitt blaskiga, halvljumma pulverkaffe och torra ICA Basic-kakor. Vi åt upp fort och gick ut i vätan igen.

Vi ville ändå ge Lunnefåglarna en chans. Vi hade ju trots allt inte åkt till Runde helt utan regnkläder. Jag hade ju min förbaskade gigantiska regnponcho och dessutom ett paraply. Paraplyet är för övrigt en egen historia. Jag hade, flera år tidigare, köpt det i regnens huvudstad London. I många år hade det överlevt det svenska vädret. Men efter fem minuter på Runde blåste det sönder och vi var dyngsura redan innan vi ens börjat stigningen uppför fågelfjället. Lunnefåglarna fick vara. Vi lade oss tidigt och försökte somna.

Tältet var av vätan väldigt hängigt inuti, men eftersom det fanns innertält var åtminstone inte fukten på insidan. Men jag var ändå orolig. Vi hade aldrig regntestat vårt Quechua popuptält på riktigt, och nu hade det inte ens fått någon chans att torka upp efter de senaste dagarnas ihärdiga regnande. Det hade inte varit uppehåll i regnet ens för fem minuter sedan vi kom fram, och det verkade inte bli det heller.

Tillslut lyckades jag få en blund i ögonen, men vaknade snart av ett märkligt ljud. Tältet var uppsatt vid en häck, och det hade börjat storma kraftigt under natten. Vinden liksom färdades längst häcken och stötte mot tältet i full kraft. Man kunde liksom höra hur vinden närmade sig. När den nådde tältet var det med en sån kraft att hela absiden trycktes in mot själva tältet. Då blev jag verkligen orolig. Skulle vårt tält klara påfrestningarna?

Tältet klarade det. Vi klarade det. Aldrig mer ska jag underskatta ett Quechua popuptält. Det var fullständigt plaskvått på utsidan men ingenting hade gått genom innertältet. Men vi hade fått nog. Väderraporterna såg inte lovade ut framöver, och eftersom vi inte hade regnkläder skulle vi inte ens kunna ta oss upp på fågelberget. Irriterade och våta packade vi ihop tältet tidigt på morgonen – fortfarande i ösregn – checkade ut och for. Jag sa till sambon att “nu stannar vi inte förrän vi hittat en plats där det är SOL, och där väderleksrapporten lovar sol i flera dagar framåt”. Gode Gud, bad jag, må vi hitta en sådan plats. Så fick det bli.

Resan till den första soliga platsen visade sig bli fem timmar lång, men när vi slog upp tältet på Vangen camping i Otta var det med ett leende på läpparna. Sol. Varmt. Inte en regndroppe. Vi bredde ut tältet och kläderna och såg till att allt torkade. Och i receptionen hittade jag en broschyr: “Otta – Norges soligaste plats”. Vi hade kommit rätt. Och vid Otta fanns Rondane, de vackra fjällen.

* Fotnot. Detta inlägg påbörjades sommaren 2013, då resan gjordes, och avslutades sommaren 2017 efter ett långt blogguppehåll. Nu, fyra år senare, har vi varit ytterligare två gånger på Runde. Trots att vi varit överdrivet utrustade med diverse regnskydd har vi knappt behövt använda dem. Runde har blivit en Nordens favoritplats med sina fantastiska landskap och Lunnefåglar, och ön och Goksøyr camping rekommenderas varmt till alla!

Posted by Melody Sundberg

Leave a Reply